Möte med den uppståndne

Har du någon gång önskat att du fick möta den uppståndne Kristus?

Kanske är vi övertygade om att vi, i motsats till lärjungarna, känt igenom honom.

Jag tror att vi alla någonstans inom oss bär en önskan om att få träffa Kristus. Jag tror att vi dels vill känna övertygelse om att han verkligen är uppstånden och dels vill vi få ta del av den glädje som det ligger i ett sådant möte.

När lärjungarna vandrar till Emmaus är de fast i långfredagens händelser. De ser korsfästelsen, lidandet och döden inom sig. De kan inte i sin vildaste fantasi tänka sig att Jesus uppstått från de döda. De har ju sett honom dö, svepas och begravas. Uppståndelsen skrämmer dem och de vågar inte tro och lita på den.

Om vi vill möta den uppståndne Kristus, då får vi inte hänga fast i långfredagen, eller något annat som hindrar våra ögon att se det vi vill se.

Att hänga fast i något gör att vi har en förutfattad mening om hur saker och ting ska vara. Fastnar vi i att Jesus hänger på korset, då har vi svårt att tänka oss honom på ett annat sätt eller på en annan plats.

Vi ska ha korset för ögonen, men vi ska ha det tomma korset i vår blick. Det tomma korset talar om för oss att det goda besegrat det onda, att ljuset besegrat mörkret och att livet besegrat döden. När vi har det tomma korset i våra tankar har vi förutsättningar för att möta den uppståndne.

Vi kan även ha fastnat i andra föreställningar om hur ett möte med den uppståndne ska gå till. Kanske tänker vi oss att det måste ske på en särskilt plats, en särkilt tid eller på ett särskilt vis. Kanske tänker vi oss att det ska gå till på ett förutbestämt sätt och att det ska sägas några speciella ord, som får oss att förstå vad det är som händer.

Jag är övertygad om att mötet med den uppståndne sker på ett sätt som vi inte kan föreställa oss. Det sker när vi är minst beredda på det och när vi minst anar det. Mötet med den uppståndne sker inte genom människor som vi har utvalt utan genom människor som Gud har valt ut. Det kommer inte att sägas några ord som ger oss förvissning.

Det är inte genom ord som vi möter den uppståndne Kristus utan genom handlingar. Handlingar utförda av kärlek och utan någon baktanke. Handlingar som utförs för att man inte kan göra något annat. Den tydligaste handlingen är nattvarden, men vi kan även möta den uppståndne på andra sätt. Att möta den uppståndne i nattvarden hjälper oss att se att korsfästelsen inte är början, men inte heller slutet.

Det spännande är att det nästan alltid är i efterhand som vi kan konstatera att vi mött den uppståndne. Det är en kvardröjande känsla – brann inte mitt hjärta? I ögonblicket när mötet sker, är oftast våra ögon förblindade och vi känner inte igen vår Herre.

När vi stannar upp och reflekterar över saker vi varit med om, får vi inte hänga fast i våra fördomar och låsta föreställningar. Vi behöver leva nära korset, hålla fast vid det, och komma ihåg att livet besegrat döden.

Du kan möta den uppståndne Kristus redan i dag. Det du behöver göra är att leva öppen för att det är möjligt. Du kan inte själv bestämma när, hur och på vilket sätt. Ha det tomma korset för ögonen och lyssna till ditt hjärta. Var medveten om att du sannolikt är förblindad när det sker, men att du kan se det i efterhand, precis som lärjungarna.

När jag tjänstgjorde i Thailand, efter tsunamin, hade jag inte en tanke på, eller en dröm om, att jag skulle få möta den uppståndne Kristus. Jag var där för att ta hand om de döda på ett så fint och värdigt sätt som möjligt. Jag skulle se till att de papper som behövdes fanns, och jag och mina medarbetare, tvättade, balsamerade och la de döda i en bodybag, därefter i en zinkista och slutligen i en vanlig träkista. Jag hade kontakt med anhöriga som var på plats i Thailand och jag hade kontakt med anhöriga över hela världen via telefon. Jag höll gudstjänster och andakter, hade själavårdande samtal och krissamtal med personal och drabbade.

Kort sagt, så hade jag fullt upp från morgon till kväll och var inte inställd på att jag skulle möta den uppståndne Kristus. Mina dagar fylldes av sorg, lidande och död. Ändå fanns det dagar då mitt hjärta brann. Dagar då jag kände Herrens närvaro mer påtagligt än jag gjort både före och efter tsunamin.

I backspegeln kan jag se att jag mötte den uppståndne Kristus vid flera tillfällen, i andra människor och deras kärleksfulla handlingar.

Jag mötte den uppståndne Kristus: i brandmannen från Göteborg, som hjälpte sörjande i alla åldrar och från olika länder, dag som natt. I den kvinnliga balsameraren från Australien som med varsamma händer tog hand om de döda. I det unga paret från Karlskrona och London som inte gav sig från dem hittat sina döda vänner som var där på bröllopsresa. I den thailändska doktorn som arbetade 20 timmar per dygn, trots att hon själv var allvarligt sjuk i cancer.

Vi kan alla möta den uppståndne Kristus, om vi inte fastnar i våra egna föreställningar. Om vi lever nära korset, öppna för mötet och om vi lyssnar till vårt eget hjärta. Vi kan möta den uppståndne Kristus i våra medmänniskor och i deras handlingar när de utförs av kärlek, utan baktankar och utan personlig vinning.