Skriftligt och talat språk

Den senaste dagarna har jag roat mig med att läsa "kyrkliga" bloggar och kommentarerna på dem. Det är väldigt givande att se hur någon skriver om ett ämne eller en sak som är viktig för dem, och hur det tas emot av läsarna genom deras reaktioner i kommentarfälten.

Språket i de skrivna kommentarerna är så långt från det talade språket i kyrkan, man kan komma. Kanske beror skillnaden på att vi i en kommentar på en blogg, kan vara anonyma eller skriva under pseudonym?

I kyrkans talade språk säger människor ofta, "tänker jag", när de egentligen menar att de har en åsikt i frågan och en bestämd uppfattning om något. Kanske låter det mindre auktoritär och öppnare att säga att man tänker något? Det inbjuder liksom till fortsatt samtal. I skriftliga kommentarerna uttalar man sig betydligt mer bestämt och övertygat. Det finns inte samma öppning för en fortsättning på debatten.

Till vardags säger människor "så känner jag", när de menar att, det här vill jag, det är min innersta önskan. Även det öppnar för ett tillmötesgående. I skriven text är man betydligt mer bestämd om sin vilja eller önskan. Man skriver mer i klartext.

I det talade språket använder man generellt sätt, ett mjukare och mer diffust sätt att uttrycka sig. Man säger "man" när man menar "jag", man "tänker" och "känner", i stället för att tycka och vilja.

Jag vet inte vilket av de två alternativen som är bäst. Kanske ska vi använda det bästa av de två språken?

Jag skulle önska att vi vågade vara lika raka och tydliga i vårt talade språk, som vi är i det skrivna. Självklart önskar jag inte att vi ska vara hårda och otrevliga mot varandra, men det är betydligt enklare att kommunicera med varandra om vi säger vad vi menar, tycker, tänker, vill och önskar.

Precis lika mycket önskar jag att man i det skrivna språket, skiljer på sak och person. Det du inte kan säga till någon, öga mot öga, ska du inte heller skriva om honom/henne.