Nåden som försvann - 1967 (del 1 av 6)

Året är 1967 och Anton har alldeles nyss rymt hemifrån. Eftersom det är höst beger han sig till St:a Katarina kapell. Hade det varit sommar hade han gått till Östra kyrkogården. Både i kapellet och på kyrkogården är det lugnt och tryggt. Hemma är det vad man i moderna termer kallar ett "patriakalt förtryck" vilket, för Anton innebär att det är pappa som styr och ställer därhemma. Pappas vilja är familjens lag. När det inte blir som pappa säger, så blir det bråk och våldsamheter. Långt senare i livet kommer Anton att tacka Gud för att pappa inte drack.

I St:a Katarina kapell möter Anton den nya prästen. Anton har ingen aningen om K är pastorsadjunkt eller kyrkoadjunkt, komminister eller kyrkoherde, han är kort och gott präst, i Antons ögon. Prästen är inte påträngande, men inte heller undvikande. Han kommer fram till Anton och stryker honom över huvudet. Inga frågor och inga krav, inget skrik och inget hot, bara lugnt och stilla. Längst fram i kapellet står ett altare där det står ett krucifix. Anton har i detta läge ingen aning om vad det betyder, men det är fint.

Senare under hösten får Anton, med mammas stöd, börja i söndagsskolan, under prästen K´s ledning. Först är det undervisning med berättelser, frågor och svar och därefter är det gudstjänst. Prästen K är lika sträng som pappa, men på ett vänligt sätt. Han skriker inte, han hotar inte, han skäller inte och han slår inte, men ändå är han sträng, fast på ett positivt sätt. 30 år senare kommer Anton förstå, att prästen K är en av grundarna till jourhavande präst på telefon, vilket kanske förklarar det hela. Gudstjänsterna är den stora behållningen av söndagskolan. Där får man sjunga psalmer och lyssna till prästens predikningar. Nattvard är ovanligt och till den får man endast gå om man är konfirmerad.

Det Anton tycker bäst om, är att gudstjänsten är likadan varje söndag, det ger trygghet. Det är också fint att få börja med syndabekännelsen och förlåtelsen, då känner man sig ren och likvärdig. Anton tycker också om predikningarna eftersom de beskriver livet precis så som han uppfattar det. Människor gör saker de inte vill, men låter bli att göra det de borde. Gud förlåter människorna för detta eftersom han, den där killen på krucifixet, dött för att vi ska få förlåtelse. Varje söndag känner Anton att det inte bara handlar om honom, utan om hela hans familj.

Vintern går och Anton lär sig många nya ord, som han inte riktigt kan fylla med ett fullständigt innehåll, men han förstår att de är viktiga och betydelsefulla. Prästen K pratar om synd, förlåtelse och nåd. Anton kan inte riktigt applicera dem i sitt liv, men han förstår att de är viktiga och att de handlar om honom, hans liv och hans familj. Det kommer att dröja många år, innan Anton förstår djupet och betydelsen av orden, ändå "bär" de honom mellan söndagarna.