Nåden som försvann - 2001 (del 5 av 6)

Året är 2001. Antons liv är som de flesta andras. Han har hittat tillräcklig mening med livet, trivs på jobbet och har bildat familj. Visst har han drabbats av livets ytterligheter, precis som andra. Hans föräldrar har dött och blivit begravda i kyrklig ordning. Vid de tillfällena har Anton fått mycket stöd och hjälp av församlingen och dess präster, något som han gärna vill betala tillbaka. Under åren har Anton engagerat sig allt mer i församlingens liv både som gudstjänstbesökare och deltagare i bibelstudiegruppen. 

I söndags var Anton i högmässan för att lyssna på församlingens nya präst. I beredelseorden hade han mage att prata människans arvsynd och synd. Om människan som en förtappad varelse. Anton, var inte den enda som blev upprörd. Men han var den enda som vågade att resa sig upp och lämna kyrkan. Någon måtta får det faktiskt vara. Anton funderar på att vända sig till kyrkoherden för att diskutera frågan, han är ju trots allt vald som ersättare i Kyrkorådet.

Anton har också engagerat sig i församlingens internationella diakoni. Han hjälper till att samla in pengar till de fattiga i Afrika och han sprider information om Lutherhjälpen. Det känns bra att kyrkan numera inte är en statskyrka, vilket innebär att kyrkan är fri att engagera sig på ett helt annat sätt i samhällsfrågor. I framtiden finns alla förutsättningar för att kyrkan äntligen ska kunna bli den trosgemenskap som alla, inklusive Anton, längtar efter. Det känns också bra att allt fler människor får upp ögon för kyrkans engagemang både i samhällsfrågor och globala frågor. Det gör att samarbetet ökar med andra ideologiska föreningar. Det känns bra att kyrkan inte lämnar det världsliga regementet åt politiker.

Predikningarna har blivit mer allmänna, vilket passar Anton utmärkt. Man predikar första delen av trosbekännelsen, mer än den andra och den tredje. Gud som skaparen är mer i centrum än Gud som frälsaren i Jesus Kristus och som hjälparen i den helige Ande. Det borde ju göra att flera kan ta till sig budskapet. Lagen nämns sällan, men evangeliet predikas flitigt. Anton har börjat tycka att det är skönt att slippa de tunga predikningarna som trycker ner människor och försöker sätta dem på plats. Eftersom Anton har en förkärlek för etik och moral, tycker han att det är bra att prästerna trycker på trons moraliska konsekvenser. Det är förvisso inte något han minns från de predikningar som prästen K, pastor B eller slottspastor Å, höll, men det fanns nog någonstans bakom deras ord, även om de aldrig riktigt fick fram det. Nu har budskapet blivit tydligare och Anton tycker om det. Det är enkelt och okomplicerat och det är betydligt enklare att förhålla sig till och följa, än de gamla och komplicerade sätten att förklara tron. De innehöll en massa konstiga ord som förklarades med ännu svårare ord. Moralen gör att Anton känner sig som en vuxen, myndig och ansvarig person, som kan skilja på rätt och fel.

De gamla orden, som bar Anton i barndomen och ungdomen har nu tonats ner ytterligare. Synden har definitivt blivit till skuld. Skulden beror i huvudsak på att man inte gjort det man borde och inte ställt upp så mycket som man hade kunnat, vilket Antons inte kan belastas för, med tanke på allt han gör. Skulden handlar också om att förstå komplicerade strukturer och hur man själv bidrar till dem. Även detta har Anton insett och han jobbar med det varje dag, såväl på sitt arbete som i församlingen. Förlåtelsen uppfattar Anton som en uppmaning till att förbättra sig och anstränga sig mer, vilket de flesta sannerligen behöver få veta. Nåden har blivit en bekräftelse på att man är på rätt väg. Hur det hänger ihop med Guds barmhärtighet och helighet, bekymrar inte Anton, just nu. Han upplever Guds nåd, han trivs och känner sig hemma i kyrkan. Nu har församlingens nya präst fått Anton att känna sig osäker på om kyrkan verkligen är det hem han trodde att den var. Anton känner en stark lust att sätta prästen på plats. Vem är han att komma till församlingen som en annan mörkerman och göra folk osäkra och otrygga. Tanken på att prästen ska få lära sig vad som är rätt och fel gör att Anton känner sig stark.