Nåden som försvann - 2011 (del 6 av 6)

Året är 2011. Anton vaknar av att han skriker rakt ut i natten. Han är genomblöt av svett och täcket ligger hoptrasslat i fotänden av sängen. Det är veckor sedan Anton sov en hel natt utan mardrömmar. Han är full av ångest och rädsla. Allt, precis allt har rasat i Antons liv. Hans fru har lämnat honom för en mer framgångsrik man. Han har blivit uppsagd från sitt arbete på grund av arbetsbrist. Lägenheten som han köpte efter skilsmässan har han fått byta till en mindre lägenhet i en förort, eftersom han endast lever på a-kassan. Barnen har valt att bo hos sin mamma och hennes nya man i en stor villa, då det inte finns plats för dem hos Anton.

Dagarna åtgår till att gå upp ur sängen, tvinga sig att äta något och sedan gå och lägga sig igen. Endast i undantagsfall går han ut och då endast för att handla det lilla han har råd med. Helst handlar han tidigt på morgonen eller sent på kvällen, så han slipper möta någon som känner igen honom. Han är övertygad om att hela han lyser av misslyckande och tillkortakommande. Hur kunde det gå så illa? Han som hade allt och som upplevde att han levde ett benådat liv, fullt av mening, glädje och framgång. Allt var begripligt och hanterbart. Vad som än hände så visste han hur han skulle lösa det och hantera det. Så plötsligt försvann allt över en natt. Nåden försvann ut ur hans liv och kvar sitter han ensam och övergiven. Om han ändå hade fått en chans till, om han ändå hade kunnat göra något ogjort.

Anton har slutat gå i kyrkan. Han tycker inte det ger honom något och han skäms inför alla sina vänner. De verkar tro att hans misslyckande smittar. Han kan inte lägga några pengar i kollekten för han behöver varenda korvöre till hyra, el, vatten och telefon. Sannolikt kommer han inte heller med på nästa lista för nomineringsgruppen. Vem skulle rösta på en som inget har? Det gör honom inget att äta makaroner, nudlar och vita bönor sju dagar i veckan, för det är det ju ingen som känner till. Dagarna tillbringar Anton, med att gå igenom de få tillhörigheter han har kvar. Idag hittade han sin konfirmationsbibel, med inskription av pastor B. Bibelversen som pastor B hänvisades till var Psaltaren 30: "Sjung Herrens lov, ni hans trogna, prisa hans heliga namn. Ofärd är i hans vrede, men nåd är i hans liv. Om kvällen är gråten min gäst men om morgonen jublet. När det gick mig väl tänkte jag: Jag skall alltid stå trygg. Herre, i din nåd ställde du mig på fasta berget. Men du dolde ditt ansikte och jag blev förskräckt".

Anton läser sina anteckningar i konfirmandbibeln. "Du ska läsa Lukasevangeliet och Romarbrevet till att börja med. Därefter ska du läsa 1:a Timotheosbrevet och Uppenbarelseboken". "Undrar varför jag skrev så", säger Anton högt för sig själv. Men han börjar läsa, lugnt och metodiskt. Medan han läser stannar han upp och funderar. Emellanåt kommer tårarna för att Anton känner igen sig. Det känns nytt och annorlunda att läsa bibeln på samma sätt som då han var barn och ungdom. Utan att försöka lägga in något färdigt svar i texten och utan att leta efter det han vill att det ska stå. Han låter texten stå för sig själv och lyssnar på orden. Han stannar ofta upp och "ser" händelserna framför sig. Efter någon dags läsning har Anton beslutat sig för att söka upp någon av prästerna från sitt förflutna, de som hjälpte honom till hans första kärlek.

Prästen K har för länge sedan gått i pension, han sitter numera på ett äldreboende och känner inte igen någon. Pastor B och slottspastor Å är båda döda. Ingen av de präster som fanns där när hans liv inte var så där välordnat och perfekt, finns alltså kvar. Vem ska han då vända sig till? Anton kommer att tänka på prästen som var i församlingen ett kort tag för ca 10 år sedan. Anton hade förvisso klagat på honom och säkerligen bidragit till att han flyttade från församlingen efter endast några månader. Att tala med någon av de prästerna som tjänstgjorde i församlingen nu, var inte aktuellt. Anton hade ingen lust att sitta och skämmas inför dem. Men var tog den unge prästen vägen? Med hjälp av datorn på biblioteket hittade Anton honom. Han tjänstgör numera i en församling i södra Sverige.

På vinst och förlust tog Anton sin sista pengar och köpte en tågbiljett till den stad är prästen tjänstgör. Han hade inte råd till någon helgbiljett, men om han åkte tidigt på morgonen och tog returresan samma dag fick han den till ett överkomligt pris. Sagt och gjort. Anton gick upp tidigt på morgonen, duschade och satte på sig rena kläder. Han tog tåget söderut och kom fram strax för 08.00. Till Antons stora glädje var det morgonmässa i församlingskyrkan kl. 08.30. Anton smög in och satte sig långt bak i kyrkan. Skulle han våga prata med prästen? Veckomässan var som Anton mindes dem från förr i tiden. Ett längre beredelseord som handlade om synd, skuld förlåtelse och nåd. Det var syndabekännelse, förlåtelseord och tackbön, innan offetoriepsalmen. Vid nattvarden tvekade Anton till att börja med, men prästens ögon sökte Antons och en osynlig nick gjorde att Anton gick fram. Då han fick ta emot brödet och vinet, brast det för Anton. Han började gråta högljutt och hulkande.

Efter veckomässan sitter Anton kvar i bänken längst bak i kyrkan. Alla övriga verkar ha bråttom att gå till sina jobb eller andra viktiga uppgifter. Anton sänker huvudet och sluter ögonen. Han börjar be den bön han endast minns delar av: "O Jesus, du som är ödmjuk och saktmodig i hjärtat, hör min bön...". Plötsligt märker Anton att han inte längre är ensam. Prästen har satt sig bredvid honom. Med ett djupt och äkta leende möter prästen Antons blick. Anton tittar på prästen med tårarna rinnande nerför kinderna och snoret hängande; "Nåden försvann...". Prästen tittar på Anton och svarar; "Nåden kan inte försvinna. Den står evigt kvar. Kan det vara så att du inte längre ser den?" Anton torkar sig med baksidan av handen och sträcker lite på sig. "Hur menar du? Vad då inte ser den?" Prästen svarar lika lugnt och mjukt som han pratat hittills. "Om man inte har någon synd eller skuld, då behöver man heller ingen förlåtelse eller nåd."