Religionsdialog II

Debatten om Svenska kyrkans identitet och religionsdialog fortsätter i Kyrkans tidning och på kristna bloggar. Till min stora glädje, så uppfattar jag att artiklar, debatt- och blogg-inlägg, blir mer och mer nyanserade, och debattörerna mindre och mindre anklagande mot sina meningsmotståndare. Kanske ser vi ett genombrott i den inomkyrkliga dialogen?

Under 2003 arbetade jag för Försvarsmakten i centrala Kabul. Mitt geografiska ansvarsområde var ungefär lika stort som Stockholms innerstad. I området bodde det ca 1 miljon afghaner. Jag samverkade med tre borgmästare, ett hundratal wakhiler och nästan lika många mullor.

I varje möte bemöttes jag med största respekt både som människa, yrkesman och kristen. Inte vid något tillfälle var det någon som försökte övertyga mig om att konvertera. Ingen talade någon gång illa om min kristna tro eller övertygelse. Visst, jag var gäst och jag var där för att hjälpa dem med säkerhet, infrastruktur och praktiska saker, men ändå. Om jag varit där för att missionera hade det säkert varit annorlunda.

I samtal om vardagliga saker som vatten, el, sophämtning och sjukvård kom vi ofta in på religiösa frågor. De kunde fråga mig varför jag lämnat min familj för att hjälpa människor, 500 mil från mitt eget land. När jag förklarade att det var min kristna tro som motiverat mig, kände de igen sig i sin egen religions påbud om att hjälpa den fattiga, änkan och den faderslösa. De ställde nyfikna frågor om min tro och de berättade med glädje om sin egen.

Jag såg sidor av islam och afghansk kultur, som jag har den största respekt för. Men det fanns också sidor har jag svårt att acceptera och förstå. Jag vill inte leva enligt deras religiösa och kulturella regler och det behöver jag inte heller. Då vi var inne på campen levde vi enligt svensk tradition och kultur. Vi firade mässa varje vecka, vi firade jul, påsk och pingst. På något sätt blev vi mer svenska och kristna då vi var där. Gudstjänststatistiken låg på över 90 %. Kalles kaviar, mjölk och sill stod högt upp på vår önskelista. Själv levde jag upp varje söndag, då vi fick bacon till frukost.

Jag tänker mig att det är likadant för de muslimer, som av olika anledningar, kommer till Sverige. De är nyfikna på svensk kultur och kristen religion. En del av kristen tro och kultur, respekterar de och en del har de svårt att förstå. Då de umgås med varandra blir deras egen tro och kultur viktigare och tydligare, än den var då de bodde i sina "gamla" länder.

För många så är knäckfrågan, varför de är här. Är de här för att hjälpa oss, med så kallad arbetskraftsinvandring? Är de här för att de flyr från våld och förtryck? Är de här för att de inte har förutsättningar att leva ett drägligt liv i sina forna länder? Är de här tillfälligt eller har de imigrerat? Det har skrivits om "islamisering", dvs någon form av muslimsk mission, men jag undrar om det är en särskilt stor grupp. På andra håll framhålls att de är "lycksökare", ungefär som när en svensk får ett toppjobb i Bryssel. Det sistnämnda kan vi nog avfärda i mer än 99,9 % av fallen.

För mig, personligen, så finns det inga bättre eller finare skäl att vara här. De är här och vi ska leva tillsammans, sida vid sida. För att klara av det, utan att någon av oss ska behöva ge avkall på vår tro, kultur eller våra traditioner, så måste vi ha fungerande relationer. Med svensk lag i botten, måste vi ha en dialog kring vad vi delar och har gemensamt och om det som skiljer oss åt. Om vi kan arbeta tillsammans kring ett gemensamt problem eller en gemensam möjlighet, så är det bra, men det viktigaste är att vi har en ömsesidig respekt och inte kränker varandra.

I Järfälla kristna råd, har Katolska kyrkan, Svenska Missionskyrkan, Aspnäskyrkan och Svenska kyrkan i flera år arbetat för att starta en religionsdialog med islam. Det är inte lätt och varje val måste analyseras utifrån möjligheter och risker. Vad händer med oss själva och våra andra relationer om vi gör si eller så? Vad händer om vi ingeting gör? Vad är syftet och vad är det vi vill uppnå med religionsdialogen?

Kanske skulle vi avdramatisera religionsdialogen om vi kallade den; "Medmänsklig dialog", i stället. Det är inte första hand teologi och religiösa frågor vi behöver prata om, men religonen finns där som en grund. Det som behöver stå i centrum är att vi alla är människor och att vi bor på samma ställe. Sannolikt så delar vi många frågeställningar och vardagsproblem, och även om vi har helt olika förklaringar till dem, så kanske vi hittar ett förhållningssätt till dem, där vi kan bibehålla våra särarter.

Jag har en mycket väl fungerande relation till min granne på landet. Vi lånar saker av varandra och hjälper varandra med det vi kan. Vi hälsar på varandra och småpratar över staket då vi möts. Vi delar avloppsbrunn och tillhör samma vägförening. Jag har ingen aning om, varför han har en stuga där, vilken tro han har, vilka traditioner som är viktiga för honom, vilken livsåskådning han har byggt upp sitt liv på eller på vilket politiskt parti han röstar. Ändå har vi en väl fungerande relation och lever i harmoni med varandra. Kanske kommer vi någon gång att prata om tro, traditioner, politik och övertygelse, det vore intressant och roligt, men det kommer i så fall, när det kommer.

För mig handlar religonsdialog om att leva ett drägligt och värdigt liv, tillsammans med sina grannar, utan att någon ska behöva göra avkall på sin tro och övertygelse.

Hösten är här

Nu märks det att hösten är här, inte på grund av att temperaturen sjunkit och regnet kommit. Jag hoppas att september ska erbjuda vackra dagar, med kyliga morgnar och ljumma dagar.

Det är inte heller för att husvagnen ska ställas i ordning för vintern som jag upplever att hösten har börjat. Även om uteserververingarnas värmeanläggningar börjar användas, så bådar det inte att sommaren är slut. De har även används till och från under sommarens kalla dagar.

Det är inte ens på grund av att höstterminen startat i församlingar och skolor, eller för att almanackan visar september, eller att arbetet med att ta fram budgetunderlag och verksamhetsplaner för nästa år pågår, som gör att jag känner att hösten har tagit över efter en härlig sommar.

Nej, det är tv-programmen som bär bud om, att nu är det höst. I alla kanaler har det startat olika serier som gör att jag känner att hösten tränger sig på. Varje kväll går det något program eller någon serie, som lockar mig att följa med. För mig betyder det, att det är höst.

Tv:n lockar mig mer, än det som händer utanför hemmet. Jag följer några nya serier, men framför allt mina "gamla" och "nygamla" favoriter, och jag är lika fascinerad som jag var förra hösten, och hösten dess förinnan.

Åsikter i kommentarer

Flera större dagstidningar har bestämt sig för att stänga kommentarfälten på sina nättidningar. Andra kräver att man ska uppge namn och e-postadress eller facebook-konto, för att få skriva sina kommentarer till en artikel eller ett inlägg. Anledningen är att man tycker att kommentarerna är förråade och innehåller personangrepp, med mera.

Efter bombattentatet i Oslo och massmordet på Utöya, ska det stramas upp. Jag förmodar att det finns en föreställning om att kommentarer på bloggar och i tidningar motiverar människor, som gärningsmannen, till att utföra olämpliga eller kriminella handlingar. Man tror väl inte på fullt allvar att kommentarer skapat gärningsmannen? Eller är det helt enkelt så att man vill ta bort de som har åsikter som inte passar med tidningens linje?

Jag har under flera år läst tidningar på nätet, jag följer många olika bloggar och jag kan konstatera att tonen verkligen blivit skarpare och högre. Jag tror inte att anledningen till det, är att man kan vara anonym, utan jag tror att det beror på att artiklar och blogginlägg, är vinklade och skruvade, i syfte att "locka fram" och skapa starka reaktioner. Det är helt okej, om det är starka reaktioner och känslor, som bloggskrivaren eller journalisten vill uppnå. I min värld är det ingen konst att skriva eller påstå något som gör att andra människor reagerar starkt. Däremot är det ganska svårt att skriva något som berör och väcker läsarens nyfikenhet och lockar honom/henne till eftertanke.

Jag tror att en anledning till det hårdare diskussionsklimatet på nätet beror på att den ansvarige utgivaren inte tar ansvar för vad de skrivet. De städar inte upp bland kommentarerna, men framför allt så ger de sig inte in i diskussionen med dem som de har gjort upprörda. Kommentarsfälten är öppna för all möjliga diskussioner, påstående och påhopp.

Jag anser att den som skrivet en artikel eller ett blogginlägg, ska ta ansvar för hur den landar. Om man vill väcka starka känslor, så måste man också vara beredd att ta debatt med dem man gjort upprörda. Att bara kasta ur sig sin åsikt och sedan lämna kommentarfälten öppna, tycker jag är fullständigt oansvarigt. Har jag skrivet ett inlägg, måste jag också vara beredd att ta diskussionen med mina läsare. Allt för ofta har jag sett hur hundratals kommentarer står oemotsagda av den som startat debatten.

Om man tvingas att ta debatten och bemöta människor, kanske man skulle tänka efter ett par gånger till innan man publicerar något? Jag trodde i min enfald att de som skriver artiklar och blogginlägg vill ha en diskussion och debatt kring det ämne de skriver om. När publisisten kastar ur sig en åsikt, utan att ge sig in i den fortsatta debatten, då blir kommentarfälten likadana - människor kastar likt skribenten ur sig sina åsikter utan att ta ansvar för dem. Då förvandlas kommentarerna till ett klotterplank likt det som finns i de flesta tvättstugor och fikarum.

Jag tror inte att det stora dilemmat är om man får vara anonym eller inte. Det stora problemet är om den ansvarige går in i diskussionen, eller är nöjd när man själv har framfört sina åsikter och synpunkter. Jag tycker att man har rätt att uttrycka sina synpunkter var som helst, men inte hur som helst. Det är inte okej att göra personangrepp eller uttrycka sig på ett sätt som endast syftar till att kränka sina meningsmotståndare.

På min bloggkommentar, får man var anonym och man får uttrycka vilka åsikter som helst. Dock publicerar jag inte kommentarer som innehåller personangrepp eller hets mot människor på grund av religion, kultur, etnicitet, funktionshinder, kön, ålder, yrke, politisk åsikt eller sexuell läggning.

Under de tre år som jag bloggat har jag endast låtit bli att publicera en handfull kommentarer som alla var direkta personangrepp på mig och mitt yrke, på grund av att jag försöker lösa melodikrysset på lördagsförmiddagar. Jag har också tagit bort ett tjugotal kommentarer då den som skrivet dem, bett mig att göra det.

Välkommen att kommentera!

Melodikrysset vecka 35 - 2011

God förmiddag önskar jag alla melodikryssare.

Denna lördag försöker jag lösa krysset i direktsändning efter två veckors uppehåll. Datorn är förberedd med olika flikar och kaffekoppen är fylld. Jag har åter kommit in i mina lördagsrutiner. Jag har varit vaken i nästan 5 timmar och umgåtts med min yngsta dotter. Min fru och min äldsta dotter har varit och ridit en morgonritt på Djurgården och i Stockholm. Jag har även hunnit titta på de avsnitt av "Robinson", som jag missat under veckan på grund av att jag har jobbat. Jag blir lika fascinerad varje säsong, det finns så mycket att lära om människor och hur vi fungerar i en grupp.

Vädret i Stockholm är fantastiskt. Det är strålande solsken och en klarblå himmel. Temperaturen ligger på 15 grader.

I dag ser mitt förslag till lösning ut så här:

L 3: Jan Malmsjö sjöng; "Då går jag till Maxim", ur; "Den glada änkan". Personen i sången har titeln greve.

V 8: Sångerskan och skådespelerskan som det frågades efter, och som sjöng; "Say that you love me", borde vara Izabella Scorupco.

L 2: Namnet som efterfrågades måste vara "Zorba". Jag tycker att musiken låter grekisk och jag tror att den är hämtad från filmen; "Zorba the greek". Visst var det Anthony Quinn som spelade huvudrollen? Är det någon som vet vad melodin heter?

V 1: Vi fick lyssna till en instrumental version av; "Jazzgossen". Visst var det Karl Gerhard som gjorde denna sång känd?

L 4: Så fick vi höra en sång på mitt modersmål - danska. Det var Eddie Skoller som sjöng; "En enkelt sang om frihed". Om jag inte tar fel så är eller var han gift med, Sissel Kyrkjebö.

V 11: Arne Quick sjöng; "Rosen" i ett helt annat tempo än vi fick höra den i dag. Detta är en av alla de sånger som var "löjlig", men som de flesta än då sjunger med i...

L 12: Den som sjöng; "The worrying kind", var prästsonen Ola Salo. Till sin hjälp hade han; "The Ark". De vann melodifestivalen 2007, med denna vackra melodi. De kom på 18:e plats i Eurovisonsschlagerfestivalen med bidraget, och om jag minns rätt så fick de kritik för att de kopierat en annan melodi.

V 14 och L 5: Sången är hämtad från filmen; "Lejonkungen" och heter; "Circle of life", på svenska; "En värld full av liv". Det var sir Elton John som sjöng; Denna film pratar jag ofta om i samband med dop och begravningar. Den innehåller alla delar av det som vi kallar livet.

L 7: Jag känner så väl igen det klassiska stycket som framfördes så vackert på trumpet. Av någon anledning förknippar jag det med ett krig. Verdi har skrivet många stycken och jag kan inte placera detta. Med anledning av ledbokstäverna så chansar jag på Nilen. Jag får hjälp av några läsare med att vi hörde; "Triumfmarschen", ur operan; "Aida". Den handlar om Zueskanalens invigning, så jag tror att Nilen är korrekt.

V 13 och V 6: "Disconnect me", sjöngs av Marie Serneholt i melodifestivalen 2009. Ett av de bättre bidragen, enligt mitt tycke.

L 10: Jag hann inte med och förstod nog inte frågan riktigt. Måste chansa på att det lilla ord som efterfrågades är bra. Jag vet inte varför, men det kanske någon läsare har förklaringen?

V 10: Den som sjöng; "See you later alligator", var Bill Haley.

L 9: Monica Zetterlund imiterade; Billie Holiday. Jag vet inte om det var så likt, men ändå.

L 1: Den som sjöng; "One time", var flickidolen Justin Bieber. Min äldsta dotter blev plötsligt engagerad och väldig hjälpsam.

Dagens kryss var inte helt lätt. Jag har ett par chansningar som jag måste kontrollera under eftermiddagen. Jag tackar alla läsare för hjälp och stöd. Jag önskar er alla en trevlig helg.

Religionsdialog

I Kyrkans tidning, på kristna bloggar och kommentarer till dem, verkar det som om många tror att religionsdialog går ut på att påverka varandra eller åtminstone hitta minsta gemensamma nämnare. Några verkar tro att religonsdialog går ut på att hitta en synkretistisk teologi, som är en sammanblandning av de olika parternas tro och övertygelse.

För mig handlar inte religionsdialog om att komma fram till att vi har samma Gudsbild eller att vi ska fira gudstjänst tillsammans. Det handlar om att vi lever sida vid sida och att vi delar detta livet med varandra. I dialog lär vi känna varandra för att förstå och bättre respektera varandras olikheter och se vad vi har gemensamt. Jag är övertygad om att vi har många saker gemensamt, men det betyder inte att vi ska sträva efter att bli lika. Själva poängen med dialogen är att vi ska få behålla våra särarter, så länge vi inte skadar varandra.

Kan vi göra saker tillsammans - då vi har samma bild, värderingar och mål - är det en bonus, men det är inget självändamål. Däremot är det viktigt att vi försöker leva i fred och frid, här och nu. Har vi en gemensam upplevelse av vad det innebär att vara människa i Sverige 2011? Hur ser vi på och tolkar vi vår samtid? Vad delar vi? Vad delar vi inte? Är det något vi tillsammans kan göra, utan att ge avkall på vår tro och övertygelse?

Jag är övertygad om att det är möjligt att leva sida vid sida i harmoni, under förutsättning att vi vågar se de andra som dem de verkligen är, och inte som dem vi tror att de är. Enda sättet att göra det är att skapa en relation och att vi är tydliga och sanna med vem vi är och vem vi vill vara.

Tid + kommunikation = relation. Det är denna ekvation som religionsdialog går ut på, för mig.

Kristen identitet II

Debatten om Svenska kyrkans identitet fortsätter och tyvärr ser det ut som om den skulle kunna splittra kyrkan i åtminstone två grupperingar. Jag har fortfarande svårt att förstå på vilket sätt Svenska kyrkans identitet skulle bli tydligare genom att vi kritiserar andra kristna, Islam, eller någon annan religion. Lika lite förstår jag varför kristna nu kastar epitet på varandra, det är allt från "invandrarfientlig", till "politiskt korrekt".

Vi blir inte bättre av att vi tar fram Islams mindre bra sidor. Jag blir inte mer kristen för att jag kritiserar muslimer för deras tro, liv och lära. Inte blir jag en bättre kristen för att jag påstår att andra kristna är "islamofober" eller "ljumma". Borde vi inte ha förmågan att skapa vår kristna identitet utifrån vår egen tro, vårt egna liv och vår egen lära? Är det inte rimligt att vi för en öppen debatt inom Svenska kyrkan, på vilket sätt och på vilka grunder vi ska skapa vår kristna identitet?

För mig bygger min kristna identitet på Jesus Kristus, som Guds son och vår frälsare. För mig är dopet och nattvarden centrala i min kristna tro. Jag är övertygad om att Gud handlar med människan, på ett särskilt sätt i dopet och i nattvarden. Det betyder inte att jag håller det för osannolikt att Gud även kan verka på andra sätt och utanför dopet och nattvarden. Jag är inte kristen för att jag är bättre än andra människor, jag är kristen trots att jag är som alla andra. Kristen blev jag då jag döptes.

Jag är stolt över det som jag uppfattar som Svenska kyrkans identitet. Vi är en evangelisk-luthersk kyrka som är en öppen, demokratisk och rikstäckande folkkyrka. I vår kyrka är alla döpta kallade till det allmänna prästadömet och vi litar till Guds nåd. Vi kan inte förtjäna Guds godhet utan Gud ger oss den gratis genom Jesus Kristus. Jag är stolt över vår kyrkas ordning och förlitar mig på att den helige Anden verkar i den ordningen. Om jag ska sammanfatta vad mitt kristna liv går ut på så är det att försöka leva i kärlek, respekt och förlåtelse.

Är det bara jag som tycker att detta är en tydlig kristen identitet?

Jag förväntar mig att andra människor visar respekt för min tro och min övertygelse och jag i min tur vill visa andra samma respekt för deras tro och övertygelse.

Kristen identitet

Det pågår en debatt om att Svenska kyrkan behöver bli tydligare i sin identitet. I drygt 10 år har jag som kyrkoherde, tillsammans med mina medarbetare, arbetat intensivt med att försöka göra församlingen tydlig, både som en lokal församling och som en del av Svenska kyrkan. De senaste åren arbetar vi även med varje kyrkas lokala identitet och lokala profil.

Efter den 22 juli har det blivit svårare.

Det finns de som anser att vi ska skapa en tydlig kristen identitet i förhållande till islam - de kallas ofta för "värdekonservativa", "islamofober" och "invandrarfientliga", av sina meningsmotståndare. De som inte vill skapa en kristen identitet i förhållande till islam kallas för "mindre kristna", "politiskt korrekta" och "flummiga", av sina meningsmotståndare. Finns det inget mellanting, eller ett både och? Måste det vara antingen eller?

För 10 år sedan försökte många att skapa sin identitet i förhållande till andra kristna samfund. Vi är inte som Missionsförbundarna, Katolikerna, Pingstvännerna eller Ortodoxa. I dag har vi i Järfälla Kristna Råd, ett otroligt fint samarbete. Vi beskriver oss inte i motsats till våra kristna bröder och systrar. Det är uppenbart för oss att vi har mycket mer gemensamt, än vad som skiljer oss åt. Vi firar gudstjänster tillsammans, vi utövar gemensam diakoni och vi bedriver utbildning i samarbete. Det är min övertygelse att vi genom detta "missionerar" Jesus Kristus. Det viktigaste är inte vad vi säger utan vad vi gör. En handling säger mer än 1 000 ord.

Genom samarbetet med de andra kristna samfunden i Järfälla, så har vår församlings identitet blivit tydligare. Inte för att vi jämför och beskriver oss i motsats till de andra samfunden, utan för att vi ser olikheterna och skillnaderna tydligare när vi samarbetar. I den upptäckten blir det också tydligare vad som är viktigt och omistligt i vår egen tradition och vad som är mindre viktigt. I slutet av september ska vi ägna fyra dagar åt fördjupade diskussioner kring dopet, nattvarden och ämbetet. Vi ska också ha frågestunder kring varandras identitet och tradition, inte för att ifrågasätta utan för att försöka förstå. Jag är övertygad om att detta inte kommer att leda till att vår församlings identitet kommer att gå förlorad och bli luddig, utan tvärtom så är jag övertygad om att vi alla kommer att bli tydligare i våra kristna identiteter. För det finns väl utrymme för olikheter även inom kristenheten?

Inom Järfälla församling pågar arbetet med församlingsinstruktionen. I veckan ska vi i ledningsgruppen fortsätta vårt samtal kring vision, syfte, värdegrund, övergripande mål, riktlinjer och prioriterad verksamhet och prioriterade målgrupper. Detta ska sedan presenteras för arbetslagen i de olika kyrkorna, innan Kyrkorådet godkänner denna första fas av arbetet. Efter det kommer vi att påbörja arbetet med gudstjänster, undervisning, diakoni och mission. Jag hoppas innerligt att vi inte blir en "likriktad" församling där alla tycker, tänker och gör exakt likadant, även om vi delar samma vision, samma syfte och samma värdegrund. Jag tror att det är viktigt att vi delar det som är viktigt och centralt, men att vi accepterar och tolererar att det finns olikheter mellan våra fyra olika kyrkor. Jag tycker att det är en styrka i att vårt uppdrag tolkas och gestaltas på lite olika sätt, utifrån de lokala förutsättningarna som varje kyrka i församlingen har.

Jag har under många år också fört samtal med muslimer. När vi pratar så slår det mig hur många likheter vi har. Vi ställer samma frågor och har samma behov, vi bär samma längtan och våra drömmar är snarlika. Men vi har olika vägar för att uppnå det vi religiöst strävar efter. En del av våra vägar korsas eller går bredvid varandra, andra är helt skilda. Längs våra olika vägar finns det "hållplatser" som vi kan dela. I samtalen med mina muslimska vänner så blir min övertygelse som kristen större och min identitet blir tydligare och starkare. Jag hoppas att de känner likadant. De får beskriva sig själv, det gör inte jag - jag får beskriva mig själv, det gör inte de. Jag har ännu aldrig mött en muslim som är och tror, på det sätt som jag lärde mig då jag läste om Islam på universitetet. Hur mycket man än läser så överträffar alltid verkligheten det man kan läsa sig till. Böcker, om än så vetenskapliga, innehåller förenklingar, generaliseringar, begränsningar och tolkningar. Jag känner inte alltid igen mig i böcker som beskriver hur kristna är och tror.

Ekumenik och religionsdialog kan aldrig ha som syfte att förändra eller övertyga de andra. Målet måste vara att försöka förstå. I dialogen blir det tydligt för mig vad som är viktigt och centralt i min egen tro och identitet och vad som är oväsentligt.

Ska vi inte missionera? Jo det ska vi, men jag tror inte att vi ska bedriva det traditionella sättet att missionera på. Det sätt där vi med ord, förklaringar, argumenterande om fördelar och nackdelar och genom planerade metoder, försöker vinna nya anhängare. Jag tror på ett missionerande, där missionen är ett förhållningssätt där vi lever vår tro och övertygelse. När vi är trovärdiga, då kommer vi att skapa nyfikenhet, för dem som söker det vi har och kan erbjuda.

Jag har min kristna identitet i mitt dop, genom nattvarden, syndernas förlåtelse, det absoluta människovärdet, att vi alla är rättfärdiga syndare, kärleksbudet och den gyllene regeln. Det vill säga att min kristna identitet bygger helt och hållet på Jesus Kristus, Guds son. Det "allmänna prästadömet" och "nåden allena", är centralt i min kristna identitet. För mig är det viktigt att vi är bekännelsekyrka som vilar på, och omsluts av, trosbekännelsen. Att vi är en öppen, rikstäckande och demokratisk folkkyrka. Jag vill att alla ska vara välkomna till vår kyrka oavsett kön, ålder, etnicitet, religion, hudfärg, funktionshinder eller sexuell identitet.

Jag kan inte tänka mig att vara något annat än kristen och jag vill inte tillhöra något annat samfund än Svenska kyrkan. Jag respekterar andras tro och övertygelse, så länge respekten är ömsesidig. Jag tolererar även den som inte är "mainstream" och som har andra ståndpunkter än dem jag har. Även då jag inte delar någons åsikter, är jag beredd på att dö för att de ska få ha dem.

Räcker det som kristen identitet? Måste jag beskriva det i förhållande till andra kristna samfund eller till andra religioner, så som jag uppfattar dem, för att det ska bli tydligare? Kan jag förhålla mig till andra utifrån deras egen självuppfattning? Är jag beredd att ha en dialog, för att ta reda på hur de uppfattar sig själv och sin egen religiösa identitet?