Kristen identitet

Det pågår en debatt om att Svenska kyrkan behöver bli tydligare i sin identitet. I drygt 10 år har jag som kyrkoherde, tillsammans med mina medarbetare, arbetat intensivt med att försöka göra församlingen tydlig, både som en lokal församling och som en del av Svenska kyrkan. De senaste åren arbetar vi även med varje kyrkas lokala identitet och lokala profil.

Efter den 22 juli har det blivit svårare.

Det finns de som anser att vi ska skapa en tydlig kristen identitet i förhållande till islam - de kallas ofta för "värdekonservativa", "islamofober" och "invandrarfientliga", av sina meningsmotståndare. De som inte vill skapa en kristen identitet i förhållande till islam kallas för "mindre kristna", "politiskt korrekta" och "flummiga", av sina meningsmotståndare. Finns det inget mellanting, eller ett både och? Måste det vara antingen eller?

För 10 år sedan försökte många att skapa sin identitet i förhållande till andra kristna samfund. Vi är inte som Missionsförbundarna, Katolikerna, Pingstvännerna eller Ortodoxa. I dag har vi i Järfälla Kristna Råd, ett otroligt fint samarbete. Vi beskriver oss inte i motsats till våra kristna bröder och systrar. Det är uppenbart för oss att vi har mycket mer gemensamt, än vad som skiljer oss åt. Vi firar gudstjänster tillsammans, vi utövar gemensam diakoni och vi bedriver utbildning i samarbete. Det är min övertygelse att vi genom detta "missionerar" Jesus Kristus. Det viktigaste är inte vad vi säger utan vad vi gör. En handling säger mer än 1 000 ord.

Genom samarbetet med de andra kristna samfunden i Järfälla, så har vår församlings identitet blivit tydligare. Inte för att vi jämför och beskriver oss i motsats till de andra samfunden, utan för att vi ser olikheterna och skillnaderna tydligare när vi samarbetar. I den upptäckten blir det också tydligare vad som är viktigt och omistligt i vår egen tradition och vad som är mindre viktigt. I slutet av september ska vi ägna fyra dagar åt fördjupade diskussioner kring dopet, nattvarden och ämbetet. Vi ska också ha frågestunder kring varandras identitet och tradition, inte för att ifrågasätta utan för att försöka förstå. Jag är övertygad om att detta inte kommer att leda till att vår församlings identitet kommer att gå förlorad och bli luddig, utan tvärtom så är jag övertygad om att vi alla kommer att bli tydligare i våra kristna identiteter. För det finns väl utrymme för olikheter även inom kristenheten?

Inom Järfälla församling pågar arbetet med församlingsinstruktionen. I veckan ska vi i ledningsgruppen fortsätta vårt samtal kring vision, syfte, värdegrund, övergripande mål, riktlinjer och prioriterad verksamhet och prioriterade målgrupper. Detta ska sedan presenteras för arbetslagen i de olika kyrkorna, innan Kyrkorådet godkänner denna första fas av arbetet. Efter det kommer vi att påbörja arbetet med gudstjänster, undervisning, diakoni och mission. Jag hoppas innerligt att vi inte blir en "likriktad" församling där alla tycker, tänker och gör exakt likadant, även om vi delar samma vision, samma syfte och samma värdegrund. Jag tror att det är viktigt att vi delar det som är viktigt och centralt, men att vi accepterar och tolererar att det finns olikheter mellan våra fyra olika kyrkor. Jag tycker att det är en styrka i att vårt uppdrag tolkas och gestaltas på lite olika sätt, utifrån de lokala förutsättningarna som varje kyrka i församlingen har.

Jag har under många år också fört samtal med muslimer. När vi pratar så slår det mig hur många likheter vi har. Vi ställer samma frågor och har samma behov, vi bär samma längtan och våra drömmar är snarlika. Men vi har olika vägar för att uppnå det vi religiöst strävar efter. En del av våra vägar korsas eller går bredvid varandra, andra är helt skilda. Längs våra olika vägar finns det "hållplatser" som vi kan dela. I samtalen med mina muslimska vänner så blir min övertygelse som kristen större och min identitet blir tydligare och starkare. Jag hoppas att de känner likadant. De får beskriva sig själv, det gör inte jag - jag får beskriva mig själv, det gör inte de. Jag har ännu aldrig mött en muslim som är och tror, på det sätt som jag lärde mig då jag läste om Islam på universitetet. Hur mycket man än läser så överträffar alltid verkligheten det man kan läsa sig till. Böcker, om än så vetenskapliga, innehåller förenklingar, generaliseringar, begränsningar och tolkningar. Jag känner inte alltid igen mig i böcker som beskriver hur kristna är och tror.

Ekumenik och religionsdialog kan aldrig ha som syfte att förändra eller övertyga de andra. Målet måste vara att försöka förstå. I dialogen blir det tydligt för mig vad som är viktigt och centralt i min egen tro och identitet och vad som är oväsentligt.

Ska vi inte missionera? Jo det ska vi, men jag tror inte att vi ska bedriva det traditionella sättet att missionera på. Det sätt där vi med ord, förklaringar, argumenterande om fördelar och nackdelar och genom planerade metoder, försöker vinna nya anhängare. Jag tror på ett missionerande, där missionen är ett förhållningssätt där vi lever vår tro och övertygelse. När vi är trovärdiga, då kommer vi att skapa nyfikenhet, för dem som söker det vi har och kan erbjuda.

Jag har min kristna identitet i mitt dop, genom nattvarden, syndernas förlåtelse, det absoluta människovärdet, att vi alla är rättfärdiga syndare, kärleksbudet och den gyllene regeln. Det vill säga att min kristna identitet bygger helt och hållet på Jesus Kristus, Guds son. Det "allmänna prästadömet" och "nåden allena", är centralt i min kristna identitet. För mig är det viktigt att vi är bekännelsekyrka som vilar på, och omsluts av, trosbekännelsen. Att vi är en öppen, rikstäckande och demokratisk folkkyrka. Jag vill att alla ska vara välkomna till vår kyrka oavsett kön, ålder, etnicitet, religion, hudfärg, funktionshinder eller sexuell identitet.

Jag kan inte tänka mig att vara något annat än kristen och jag vill inte tillhöra något annat samfund än Svenska kyrkan. Jag respekterar andras tro och övertygelse, så länge respekten är ömsesidig. Jag tolererar även den som inte är "mainstream" och som har andra ståndpunkter än dem jag har. Även då jag inte delar någons åsikter, är jag beredd på att dö för att de ska få ha dem.

Räcker det som kristen identitet? Måste jag beskriva det i förhållande till andra kristna samfund eller till andra religioner, så som jag uppfattar dem, för att det ska bli tydligare? Kan jag förhålla mig till andra utifrån deras egen självuppfattning? Är jag beredd att ha en dialog, för att ta reda på hur de uppfattar sig själv och sin egen religiösa identitet?