Rättvisa

De flesta har en förväntan på och en önskan, att livet ska vara rättvist. Vi tycker att alla människor borde få samma möjligheter och förutsättningar i livet och att alla borde få leva ungefär lika länge. Men den grymma sanningen är att livet inte är rättvist. Alla får inte samma möjligheter, alla har inte samma förutsättningar och alla får inte leva lika länge.

Det kan vara hårt och tufft att ta in den kunskapen och insikten.

När jag växte upp, hade vi i vår familj en så kallad "millimeterrättvisa". Om min syster fick en viss sak, då skulle jag och min bror ha exakt samma. Fick inte min bror göra något, då fick inte heller jag, eller min syster göra det. Allting till oss barn, delades i tre exakt lika stora delar. Kanske var det konsekvensen av att min mor hade 8 syskon och min far hade 12?

Livet är inte rättvist. Alla har inte samma möjligheter och förutsättningar. Alla lever inte lika länge.

Jag försöker lära mina barn att det inte finns någon "millimeterrättvisa" i livet. De jämför sig gärna med dem som har bättre förutsättningar och möjligheter och det hjälper inte att jag försöker nyansera deras jämförelse genom att lyfta fram dem som har det mycket sämre. Rättvisa kan inte handla om att jämföra sig med andra. Jag blir inte lyckligare av att någon har det värre och jag borde inte må sämre av att någon har det bättre.

Dag Hammarsköld sa: "Ödmjukhet är att inte jämföra sig".

Innebär det då att vi kan och ska sluta bry oss om det vi kallar rättvisa?

Nej, det menar jag absolut inte. Jag vill att vi ska kämpa för att allting ska vara så rättvist som möjligt. Jag vill att rättvisan ska innehålla jämlikhet och jämställhet så långt det överhuvudtaget går. För mig handlar rättvisa om att var och en ska ha efter behov och var och en ska bidra efter förmåga. Det innebär att det aldrig kan bli en rättvisa där alla får exakt lika mycket och alla bidrar på exakt samma sätt.