Menar vi att håller några påstående för absolut sanna? Eller att vi tror på ett antal dogmer? Är det så att vi tror på eller håller med om särskilda åsikter?
För mig innebär min tro att jag sätter tillit till Gud. Jag har en förnuftsmässig och känslomässig övertygelse om att Gud finns och att jag kan möta honom, genom Jesus redan här och nu i detta livet. Jag sätter tillit till att den helige Ande verkar i och genom kyrkan.
Jag tror på och sätter tillit till, att Gud vill ha en relation med mig. Jag tror på att Gud vill att jag och alla andra människor ska få leva sitt liv i kärlek, respekt och förlåtelse. Till vår hjälp har han sänt sin son, Jesus Kristus, och den helige Ande.
Många människor jag möter säger sig ha svårt att tro, de kan inte få ihop den kristna tron med sina övriga kunskaper och erfarenheter. Tron och livet innehåller ett antal paradoxer - saker som är skenbart orimliga, men ändå djupare sett, är sanna.
Jag tror att vi behöver två saker för att hitta de djupare sanningarna i tron och livet. Det första vi behöver är, viljan att se dem. Vilja är grunden för alla relationer. Vi brukar säga att hoppet är det sista som överger en människa, men jag tror att det är viljan. Vi behöver också ge tron och livet tid. Tiden läker inte alla sår, men tiden hjälper oss att hitta djupare sanning i alla paradoxer.
Motsatsen till tro är inte tvivel, motsatsen till tro är viljan att inte tro. Har vi vilja och ger oss och Gud tid, då har vi gjort allt vad vi kan, för att hitta tron.
Vilja + tid = tro?
Tron och livet innehåller ett antal paradoxer - saker som är skenbart orimliga, men ändå djupare sett, är sanna. -
SvaraRaderaDet här gör att den moderna naturvetenskapen, med t ex kvantmekanikens paradox att kunna vara våg och partikel samtidigt, gör det enklare för mig att tro än 1800-talets mekanistiska och deterministiska världsbild!
Mycket kloka ord. Lyckades på något märkligt sätt landa på den här bloggen, och blev mycket förvånad när jag insåg att det faktiskt var du som begravde min pappa i Låssa kyrka för nästan tolv år sen.
SvaraRaderaPappas allt för tidiga bortgång (han blev ju bara 39 år), ledde mig till Gud, och utan min tro och Guds kärlek hade jag aldrig tagit mig igenom. Sorgen och frustrationen och den orättvisa jag kände lyckades faktiskt förvandlas till något glädjefullt, naturligtvis saknar jag min pappa, men tron har gett liv en annan mening.
Må så gott!
Jag blir rörd av det Du skriver, Malin, jag förlorade själv min far när jag var sjutton år, äldst av fyra syskon och fick, med en depressiv mor, hastigt och lustigt ta ett stort ansvar i en slags limbo mellan syskon- och föräldrarollen. Och utan Guds hjälp hade det inte gått vägen...
RaderaHej Thorsten och tack för din kommentar.
SvaraRaderaJag tror inte att jag riktigt förstår vad du skriver, men å andra sidan är jag fullständigt oteknisk och ointresserad av fysik, matematik och kemi. Detta till trots hade jag hyfsade betyg i dessa ämnen i skolan.
Allt gott.
Krister
Det jag menar att trons paradoxer blir lättare för mig att acceptera när även skapelsen visar sig vara full av sådana!
RaderaHej igen Thorsten.
RaderaDå är jag med.
Som jag ser det så är hela tillvaron full av paradoxer.
Med vänliga hälsningar
Krister
Hej Malin och tusen tack för din kommentar.
SvaraRaderaJag har ofta tänkt på dig och din bror och undrat över hur det gick för er. Det värmer mitt hjärta att du hör av dig här på bloggen. Om jag inte minns fel så var det en av er som gick i en kristen friskola.
Jag minns mycket väl begravningen av din pappa, och har faktiskt varit ute vid hans grav, varje gång jag varit i Låssa kyrka.
Härligt att höra hur du lyckas vända det tråkiga och tunga till något positivt.
Jag önskar dig allt gott och Guds rika välsignelse.
Krister
Fint inlägg. När jag gick omkring och silade de där frågorna: Vad är det att tro? Vad måste jag tro på? Varför är det så svårt att tro? Sade en präst ungefär som i dina banor till mig: "Att vilja tro är tro." Jag fann det ohyggligt befriande. Jag vill! Det börjar där.
SvaraRaderaHej Carolina. Tack för din kommentar och feedback.
RaderaIbland har vi en förmåga att krångla till tron, så att den blir obegriplig och inte går att hantera på ett bra sätt.
Jag har upplevt kallet att bli präst till och från under perioder av mitt liv. När kallet blev så starkt att jag inte kunde värja mig, då kontaktade jag min barndomspräst och vår familjepräst, för att fråga om råd. Han enkla svar var: "Om du klarar studierna är det rätt". Det tillsynes okristna och enkla svaret gjorde mitt val lättare, men det innehåller oändliga djup.
Trevlig helg.
Krister