Profet i ditt eget liv

I dag hade jag ett oerhört intressant samtal med en av mina medarbetare. Vi diskuterade om det var så att människor är mer snarstuckna nu i adventstider, eller om det är så att vi har lägre tolerans mot och för varandra. Jag tror faktiskt att det är en kombination av båda.

Från 1:a advent och framåt så byggs våra förväntningar upp i ett dramaturgiskt skeende där vi själv inte kan påverka riktigt. Regissören är någon diffus kraft som finns både inom, utanför och bortom oss själv. Samtidigt pressas vi längre och längre, in och ner i krav och "måsten", som den osynliga regissören lägger på oss. Allt måste bli bra, ingenting får gå fel.

Jag tror alltså att vi både är snarstuckna och mindre toleranta mot varandra inför julen. Om jag är stressad och pressad av förväntningar då blir jag lättare irriterad, och jag står inte ut med lika mycket som jag brukar. Bägaren rinner över lättare.

Jag tror att vi var och en måste stanna upp och vara profeter i våra egna liv. Vill jag verkligen bära alla dessa förväntningar, krav och "måsten"? Vill jag vara med i den dramaturgi som jag inte kan påverka? Vad vill och önskar jag av adventstiden och julen? Vad kan jag göra för att det ska bli så som jag själv önskar? Kan jag stå ut med att det inte blir perfekt? Vad händer om det blir annorlunda, jämfört med vad jag tänkt mig?