Gudstjänstens insida

Den senaste tiden har gudstjänstfirande stått på agendan i kyrkliga tidskrifter och på kyrkliga bloggar. Alla verkar vara överens om att det är viktigt att fira gudstjänst och att vår kristna identitet och vårt kristna liv formas av gudstjänsten.

De flesta beklagar att det är alldeles för få som firar gudstjänst på söndagar, men som jag tidigare skrivet så anser jag att alla gudstjänster är lika viktiga. Jag tror också att det är Gud som kallar oss till gudstjänst. Det kan Gud göra på många olika sätt och till olika gudstjänster men jag tror att det blir fel om vi som ansvarar för gudstjänsterna försöker locka människor med olika medel.

För mig är gudstjänsten navet i mitt liv. Det är i gudstjänsten jag får kraft och ork att leva mitt liv. I gudstjänsten gestaltas, tolkas och förklaras mitt kristna liv. Kristen kan jag inte vara på egen hand, jag behöver både Gud och mina medmänniskor. I gudstjänsten tydliggörs mitt kristna uppdrag och jag inser att jag inte är ensam utan beroende av och får finnas med i ett sammanhang. Gudstjänsten formar kyrkan som består av människor och inte byggnader.

Gudstjänsten ger mitt liv mening och innehåll. I gudstjänsten får jag hjälp med att göra mitt liv begripligt och hanterbart. I psalmsången, bibeltexterna, bönerna, predikan, nattvarden och musiken kan jag spegla mina egna erfarenhet och få kraft genom att andra upplevt samma eller liknade saker. Det blir också tydligt att jag inte är ensam.

När jag firar gudstjänst, oavsett om jag är deltagare eller tjänstgör, så är det två saker som är viktigt för mig - trovärdighet och helighet.

Jag har inte kommit till kyrkan för att ha trevligt, jag vill att det ska vara på allvar och på riktigt. Det motsäger inte att man kan ha roligt då man firar gudstjänst. För mig är det viktigt att gudstjänsten bär livets djupaste innehåll, vilket omfattar liv och död men också humor. Om man inte tror på det man gör eller säger så skiner det igenom.

Jag vill också att gudstjänsten förmedlar helighet. Med det menar jag att det inte är en "tillställning" vilken som. Jag vill att det ska vara något annat än underhållning eller samkväm. Det kan jag få någon annanstans. Att be eller dela nattvarden tillsammans med andra människor är helighet, det vill säga avskilt för Gud. Jag tycker om att umgås med andra människor i gudstjänstens form, det är för mig viktigare än kyrkkaffet även om det ena inte utesluter det andra.

För mig är gemenskap och delaktighet också viktiga delar i en gudstjänst.

Gemenskap upplever jag då alla är välkomna, när alla får vara med på sina egna villkor med sin förmåga och vilja. Gemenskap innebär för mig att ingen är för mer och ingen är för mindre. Gemenskap uppstår då vi känner igen oss i gudstjänsten och i varandra. Då vi inser att vi alla är "av samma skrot och korn".

Delaktighet behöver inte nödvändigtvis innebära att jag medverkar i något av momenten i gudstjänsten. Tvärtom kan för många medverkande göra att känslan av delaktighet sjunker. Delaktig blir jag då gudstjänsten tar tag i mig och då jag blir berörd. Då psalmsången, bibelorden, predikan, bönerna eller musik går på djupet och berör mitt inre. Jag kan känna delaktighet på en fotbollsmatch utan att vara på planen eller i en biosalong utan att vara med på vita duken.

Det innebär att jag personligen inte påverkas av hur många som kommer till gudstjänsten. Visst är det "roligt" när det kommer många, men gudstjänstens värde sitter inte i antalet personer. Värdet av en gudstjänst sitter djupare och kan inte mätas i kvantitet. Dessutom förlitar jag mig på Jesus ord; "Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem".