Långfredag - Korset

”Vad ville han? Vad var han för dåre? Vem i hela världen skulle frivilligt göra något så bisarrt? Tänk att de fick honom att bära korset själv.”

Tankarna far i väg. Trots att jag försöker tänka positivt så fastnar mina tankar på korset.

"Varför var det nödvändigt att dö på ett kors? Kunde han inte ha dött i en självmordsattack eller i strid? Vore det inte mer ärbart att dö i kamp för det som han trodde på, än att dö som ett slaktvilligt djur?”

Jag sitter alldeles stilla i ett litet kapell. Framför mig står det ett naket altare. På altaret ser jag bara ett litet träkors, en törnekrona och fem röda rosor.

”Soldaterna uppträdde och var precis som människor är i dag. De utnyttjade situationen och försökte skaffa sig en personlig vinning av någon annans olycka. De kunde inte låta bli att håna och kränka. De drogs med i den maktberusning de hade av det tillfälliga övertag situationen gav dem. Pontius Pilatus höll fast vid sina principer och beslut. Lärjungarna var förtvivlade och i chock. De förstod inte särskilt mycket, men försökte ta konsekvenserna av sin tro.”

Gudstjänsten är för länge sedan slut. I kapellet finns bara jag och en äldre präst. Prästen bär en lång svart rock. Han rör sig hela tiden med någon form av värdighet och självsäkerhet. I hans ögon ser jag en gränslös sorg, samtidigt som det skymtar en glimt av glädje.

”Där är din son – Där är din mor.” I Jesu ord ryms en självsäkerhet och något självklart. Tänk om det är så, enkelt? Tänk om det är så att allt jag behöver göra är att överlämna mig i samma förtvivlade och förhoppningsfulla trygghet som Jesu moder och lärjungen gjorde.

Den gamle prästen kommer fram till mig. Han sätter sig vid min sida. Trots att han inte säger ett enda ord, känner jag mig trygg. Utan att jag medveten om det har jag ställt en fråga till honom: ”Varför?” Som om prästen förstod svenska, besvarar han min fråga på sin knaggliga engelska.

”Titta på korset, mitt barn. Korset har fyra armar. En går uppåt. En går neråt och är fast i marken. Två av armarna går ut åt sidorna – båda sidorna”. Jag tittar förvånad på prästen. ”Och?” ”Varje arm på korset har sin egen betydelse. Den som går uppåt betyder, för mig att Jesus död på korset har möjliggjort för människan att nå hela vägen till Gud. Vi kan alla vända oss direkt till Gud om vi gör det i Jesu namn”.

Jag lyssnar intensivt och nickar instämmande. Prästen fortsätter. ”Den arm som sträcker sig ner i marken betyder för mig, att Jesus genom sin död på korset besegrat ”det onda” – det vi kallar djävulen. Han har besegrat döden och allt det som hindrar oss från att nå Gud”.

Prästen tystnar. Det är som om han försjunkit i en djup bön.

”Men de två armarna som sträcker sig åt sidorna då?”, frågar jag efter en stund.

Prästen tittar mig djupt i ögonen.

”På sätt och vis är de armarna de viktigaste för människorna. De talar om att Guds erbjudande genom Jesus gäller alla människor, han dog för dig och för mig. Jesus dog för både Pilatus, soldaterna, sin moder och lärjungarna. Genom Jesus död på korset hör vi alla samman på ett djupare plan. Alla är mina bröder och systrar, alla är min fader och min moder. Allt vi behöver göra, är att i tro ta emot det erbjudandet.”

Återigen sjunker prästen in i en djup bön.

Själv stirrar jag på korset och försöker förstå. Uppåt till Gud, neråt att ondskan är besegrad, åt sidorna att erbjudandet gäller alla människor. Det låter sant och riktigt.

Kanske var det därför döden blev på ett kors.