Skärtorsdag

I dag instiftade Jesus, enligt traditionen, nattvarden. Det är ett av vår kyrkas sakrament. För första gången på nästan 10 år kommer jag inte att leda någon Skärtorsdags mässa i kväll. Samtidigt som jag behöver ledigt så känns det tomt att inte få tjänstgöra när altaret dukas av och altartavlan täcks.

Här om dagen läste jag i Kyrkans Tidnings nätupplaga, att nattvarden kanske instiftades på onsdagen... Jag frågar mig om det är viktigt eller rent av väsentligt. För mig spelar det ingen roll på vilken dag Jesus instiftade nattvarden. Det viktigaste är att han gjorde det och att han gav oss en handling i arv, att förvalta. Om vi fått en sak skulle vi kunna bråka och kivas om den, men en handling kan ingen "äga", (även om det enligt vår kyrkas ordning krävs att det är en prästvigd person som förvaltar nattvarden). En sak slits och nöts, men en handling blir mer och större, desto mer man använder den.

För mig är dopet och nattvarden de viktigaste uppdragen kyrkan har. Så länge vi döper någon så växer kyrkan och så länge vi firar nattvard så är Jesus närvarande i vår brustna värld. Nu tänker säkert någon att jag ljuger; "Hur kan kyrkan växa, när antalet tillhöriga sjunker?"

För mig är kyrkan inte bara de som lever här och nu. Kyrkan är alla döpta, genom alla tider. I nattvarden möter jag alla kristna som finns, har funnits och kommer att finnas. Vi säger ibland innan vi ber Herrens bön; "... ber vi med hela din kyrka, i himmelen och på jorden...".

I nattvarden får jag en påtaglig del av Jesu liv, död, uppståndelse och himmelsfärd. I min personliga övertygelse är nattvarden det viktigaste som finns. Den lilla oblaten och ett par droppar vin ger mig kraft, livsmod och vilja att försöka leva som kristen.

Innan jag tar emot nattvarden brukar jag be;

"Herre, kom till mig och uppfyll mig med din kärlek, den kärlek jag inte själv kan skapa. Uppfyll mig med din kärlek och hjälp mig att ta emot den, omvandla den och ge den vidare till dem och de jag fått ansvar för."