Vem är from?

Jag har tidigare skrivet att fromhet, för mig, innebär att leva sitt liv enligt sin övertygelse.

För någon månad sedan hade jag ett samtal med en person om fromhet. Han sa något i stil med: "Det är bra att berätta att man är from, då får man fler människor med sig". Jag svarade: "Den som är from har inget behov av att berätta det för någon, det märks nog i hur man är och i vad man gör."

Vi kom inte riktigt överens och när jag försökte mig på en liknelse, blev det inte bättre: "Om en person hela tiden måste understryka att han skämtar, då är han nog inte så rolig som han tror. Hade han varit rolig så hade det märkts i att omgivningen skrattar."

Diskussion fortsatte med att min samtalspartner underströk vikten av att framhålla sin tro och berätta att man är kristen. Återigen försökte jag svara med att det framgår väl om man lever som en troende och kristen människa. Vårt samtal slutade inte i osämja, men jag nådde inte fram med mitt budskap och han kunde inte övertyga mig, om sitt.

Under min vistelse i klostret Bose, mötte jag en nunna, syster A. Hon lärde oss ett sätt att läsa bibeln som heter; "Lectio Divina". Det var för mig, ett nytt och spännande sätt att läsa sin bibel. Det gav nya och ganska dramatiska intryck och avtryck. Direkt kom jag till insikter om mig själv och mitt liv, både positiva och sådana som var mindre bra.

Jag frågade syster A, vad munkar och nunnor gjorde med sina insikter, delade man dem med varandra? Brukade de berätta för varandra om allt det nya de lärt sig om sig själv och sitt sätt att leva? Hon blev förvånad över min fråga men svarade med övertygelse och bestämdhet: "Det ska man inte berätta, det ska märkas på hur man är och lever. Mina nya kunskaper ska framgå genom att jag ändrar mig och mitt sätt att vara."

Så här i efterhand har det slagit mig att bröderna och systrarna i klostret inte vid ett enda tillfälle pratade i "fromma" religiösa eller kristna termer. De var troende och kristna, i sitt sätt att vara och i sitt sätt att leva. Kan det vara så att när man pratar om sin fromhet, så är det ett sätt att försöka övertyga någon om det som inte märks?

Syster A´s målsättning i livet var att hon genom sitt sätt att vara, göra och leva, skulle motsvara en enda sida i bibeln. Att andra i och genom henne skulle uppleva och känna, det som står skrivet på en av bibelns alla sidor. För mig är det fromhet, inte att hon säger det, utan att hon försöker göra det. En handling säger mer än tusen ord. Det du gör hörs högre än det du säger.

Jag har kommit fram till att min samtalspartner säkert har de bästa intentioner, då han säger att vi måste prata om vår fromhet, för han menar ju inte att det ska ta slut vid orden. Hade vi fortsatt samtalet, hade vi kanske kommit fram till att vi tycker väldigt lika, men att vi har olika inriktning, tradition och ideal vad gäller fromhet.

Vem är då from?

Jag skulle säga att from är den, vars tro får sitt uttryck i kärlek.

Kanske är det skillnad på olika fromhetsriktningar, fromhetstraditioner och fromhetsideal, på grund av att vi ser och/eller tolkar kärlek på olika sätt?