Svenska kyrkan är inte en koncern

Vad jag förstått av många av de människor jag möter så verkar de tro att Svenska kyrkan är någon form av koncern. Man tror att ärkebiskopen är koncernchef och att Svenska kyrkan har sitt huvudkontor i Uppsala. Lika övertygad är man om att stiftsbiskoparna är regionchefer med ett regionkontor. Längst ner i hierarkien finns pastoraten med kyrkoherden i spetsen. Inget kunde vara mer felaktigt. Svenska kyrkan är inte en koncern. Vi är en öppen, demokratisk, risktäckande folkkyrka som är episkopal.

Ärkebiskopen är biskop för Uppsala stift, hon är ordförande i biskopsmötet och i kyrkostyrelsen samt i sin egenskap av stiftsbiskop ordförande i stiftsstyrelsen och domkapitlet i Uppsala stift. Kyrkostyrelsen är kyrkomötets organ för att styra kyrkokansliet. Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ och de av deras beslut som skrivs in i Kyrkoordningen är tvingande för alla församlingar i Svenska kyrkan. Ibland ger Kyrkomötet kyrkostyrelsen i uppgift att utforma bestämmelser för Svenska kyrkan. Även de är tvingande för alla församlingar även om de inte har samma dignitet som det som är skrivet i Kyrkoordningen.

I Kyrkoordningen framgår det att Svenska kyrkan framträder som församlingar och stift och att den kan ha en nationell nivå. Det innebär att Svenska kyrkan byggs underifrån. Svenska kyrkan byggs av församlingar och deras tillhöriga. Det församlingen är skyldig att följa är Kyrkoordningen och i den står angivet vilka övriga dokument som är bindande. Det handlar om äldre bekännelsedokument, bibeln, psalmboken och  kyrkohandboken i första hand. Kyrkoordningen gäller endast om den inte står i strid med någon annan av de gällande lagarna i Sverige.

Stiftsbiskopen har ansvar för att rekrytera och viga nya präster och diakoner samt att ha tillsyn över stiftets församlingar, präster och diakoner. Stiftsbiskopen ska verka för stiftets enhet och tillse att all verksamhet i stiftet följer de bestämmelser som Kyrkomötet reglerat i Kyrkoordningen och i Svenska kyrkans bestämmelser samt att präster och diakoner efterlever de löften de avgett vid sin vigning. Till sin hjälp i tillsynsuppdraget har biskopen ett domkapitel.

Utöver det har stiftet i uppdrag att främja och stödja församlingarnas verksamhet samt att förvalta stiftets tillgångar. För detta uppdrag har man ett stiftskansli som styrs av en stiftsstyrelse som är utsedd av stiftsfullmäktige. Biskopen är ordförande i stiftsstyrelsen.

Kostnader för dessa nivåer täcks av kyrkoavgiften. En del av kyrkoavgiften går till stiftet och en del går via ett utjämningssystem till riksnivån och till församlingar i andra delar av landet. För mig gör det tydligt vilka uppdragsgivarna är.

Jag vet inte hur många gånger jag försökt att förklara detta för församlingsbor, frivilliga, medarbetare och förtroendevalda. Ändå verkar det finnas en utbredd förståelse av att vi är en koncern och att ärkebiskopen bestämmer över biskopen, som bestämmer över kyrkoherden. Kanske beror det på att mycket av Svenska kyrkans kommunikation verkar bygga på att vi skulle vara en koncern?

Om ärkebiskopen uttalar sig i en viss fråga så är det inte samma sak som att hela Svenska kyrkan står bakom hennes uttalande. Det är först när kyrkomötet eller kyrkostyrelsen fattat beslut som vi kan säga att detta är Svenska  kyrkans uppfattning. Likadant är det med stiftsbiskoparna. Det är först när stiftsfullmäktige, stiftsstyrelsen eller domkapitlet fattat beslut som man kan säga att stiftet står bakom vad stiftsbiskopen säger. Dessutom ska man veta att det kan begäras beslutsprövning på alla beslut. I vissa fall kan man även överklaga beslut.

För några veckor sedan fick jag ett mejl där en person frågade mig vad församlingen tyckte i en viss fråga. Mitt svar blev "Vi har ingen åsikt i frågan. Den är inte behandlad i vare sig kyrkorådet eller i kyrkofullmäktige". Personen blev irriterad och undrade vad jag tyckte och jag svarade: "Min åsikt eller min ståndpunkt är inte viktigare eller mer värd än din."

Näringsverksamhet i församlingen

Sedan den 1 januari 2012 är det reglerat i Kyrkoordningen att en församling får bedriva näringsverksamhet som har en naturlig anknytning till församlingens grundläggande uppgift att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Innan dess var detta inte reglerat. Det finns inte angivet några begränsningar även om man i en fotnot hänvisar till ett uttalande i Överklagandenämnden från 2007.

Man kan fråga sig vad näringsverksamhet är och varför en församling ska bedriva denna typ av verksamheter.

Jag skulle vilja säga att näringsverksamhet är allt det en församling gör som inte bekostas av kyrkoavgiften, strukturbidrag, stiftsbidrag, projektbidrag eller andra typer av bidrag. Det kan alltså vara verksamheter som bekostas av kommunen, landsting, staten, företag eller av enskilda personer. Det kan vara tjänster eller saker som församlingen säljer eller tjänster och verksamheter som församlingen bedriver på uppdrag av andra, mot ekonomisk ersättning.

Många tror att det enda syftet med att bedriva näringsverksamhet är att gå med ekonomisk vinst, men det kan lika gärna vara andra vinster som man eftersträvar. Det kan vara mervärden för enskilda personer eller för församlingen som helhet, det kan vara för att öka relevansen, tillgängligheten och trovärdigheten eller det kan vara för att öka församlingens hållbarhet, både ekonomiskt och strukturellt.

Jag tycker att alla kyrkans verksamheter borde gå med vinst vad gäller rykte och anseende. Ekonomiskt räcker det oftast med att man har en budget i balans, men ibland är det viktigt även med ekonomisk vinst, för att bekosta den verksamhet som inte kyrkoavgiften räcker till. Det är inte fult att gå med ekonomisk vinst så länge den går till viktiga ändamål och inte är intjänad på ett oetiskt sätt.

Jag tror att det är viktigt för all form av hållbarhet, att alla församlingar funderar över vilka verksamheter man har råd att bedriva med kyrkoavgiften och vilka verksamheter som kräver annan finansiering. Vilka verksamheter kan vi bedriva genom näringsverksamhet? Vad ska vi använda eventuell vinst till? Vilken verksamhet är vi beredd att lägga ner då pengarna inte längre räcker till?

Jag menar också att det är viktigt att kyrkan tar tillbaka en del av alla verksamheter som hon en gång startade och som hon bedrivit under många år. Exakt vilken näringsverksamhet som en församling ska bedriva kan endast beslutas i den kontext som församlingen befinner sig i och utifrån de förutsättningar som finns i den enskilda församlingen.

Äntligen en församlingsinstruktion

I fredags fick jag ett tjockt kuvert från Domkapitlet i Stockholms stift. Det första som mötte mig var ett brev skrivet av vår biskop Eva Brunne. Efter att ha läst hennes brev utbrast jag spontant; "Äntligen"!

Järfälla församlings församlingsinstruktion hade blivit antagen och utfärdad av Domkapitlet vid deras möte i december. Det kan låta som en liten sak, men bakom beslutet ligger flera års arbete från medarbetare och förtroendevalda, därav min acklamation.

Arbetet påbörjades i januari 2010 med utbildning för det då nyvalda kyrkorådet. Under hösten 2010 åkte kyrkorådet och arbetsledarna i väg på ett internat för att ta fram riktlinjer för arbetet med församlingsinstruktionen.

Under 2011 arbetade medarbetare och förtroendevalda i ett flertal grupper för att ta fram de olika kapitlen i församlingsinstruktion enligt de riktlinjer som kyrkorådet tagit fram och de anvisningar som jag givit. Grupperna samlades regelbundet och efterhand som de kommit fram till förslag så redovisade de för mig. När jag ansåg att arbetet nått tillräcklig kvalitet fick de även redovisa för kyrkorådet.

Under våren 2012 hade alla grupperna redovisat för kyrkorådet och vi satte samman de olika avsnittet till en helhet som redovisades för kyrkorådet och alla arbetslagen. Under hösten 2012 gick sammanställning på remiss till olika instanser och vi fick in underlag för revidering av förslaget till församlingsinstruktion. Efter remissrundan justerades församlingsinstruktionen och presenterades i sin helhet för kyrkorådet.

Under våren 2013 godkände jag och kyrkofullmäktige, var för sig, församlingsinstruktionen och skickade den till Domkapitlet för att de skulle anta och utfärda den. Domkapitlet lät en särskild grupp granska församlingsinstruktionen och begärde under hösten 2013 in kompletterande uppgifter. I november månad var vi klara med kompletteringen och så i december lades den fram för Domkapitlet.

Biskopen framhöll i sitt brev att vi har en god uppfattning om orten och att vi har en omfattande verksamhet som vi kommunicerar väl med dem som bor och vistas i Järfälla församling. Särskilt lyftes vår handlingsplan för konfirmandverksamheten och vår ordning för barnkonsekvensanalys, fram.

Nu är fyra års arbete med framtagande av församlingsinstruktionen slut. Vi behöver inte implementera den bland medarbetare och förtroendevalda eftersom det är de som ligger bakom den. Däremot behöver   vi tillsammans hjälpas åt, för att leva upp till intentionen och innehållet i den.

Kyrklig begravningsbyrå del V - Kyrkomötet

Som jag skrivet i ett tidigare blogginlägg lades det fram två motioner kring kyrkliga begravningsbyråer till årets Kyrkomöte. I veckan som gick beslutade Kyrkomötet att avslå båda motionerna, men den ena av dem föranledde Kyrkomötet att fatta följande två beslut:

Kyrkomötet beslutar, med anledning av motion 2013:86 punkt 1, att uppdra till kyrkostyrelsen att tydliggöra gränsdragningen mellan Svenska kyrkans huvudmannaskap för begravningsverksamheten och kyrklig näringsverksamhet i samband med begravning. Kyrkostyrelsen ska analysera frågan och redovisa sin analys till kyrkomötet.

Kyrkomötet beslutar, med anledning av motion 2013:86 punkt 4, att uppdra till kyrkostyrelsen att ta fram förutsättningar för en nationell kraftsamling kring frågorna om begravning och mötet med människor i sorg med utgångspunkt i biskopsbrevet om begravning, i likhet med den tidigare nationella kraftsamlingen mot barn och unga.

Hur ska man då se på Kyrkomötets beslut?

Jag bedömer att man verkligen tagit frågan på allvar. Att Kyrkomötet sett att den kyrkliga begravningsseden är hotad och att vi behöver göra en kraftsamling för att bevara den. Det verkar också som om Kyrkomötet vill att den utredning som föreslogs i Kyrkostyrelsens skrivelse 2010:7 skall genomföras, om än med en något annorlunda inriktning. Som en talare sa; "Man kan röra sig framåt även om man går i en cirkel".

Att Kyrkomötet, som är Svenska kyrkans högsta beslutande organ, inte anser att det skulle vara otillåtet eller strida mot Kyrkoordningen att bedriva en kyrklig begravningsbyrå ligger implicit i beslutet. Varför skulle man utreda en gränsdragning om något var förbjudet? Då hade man ju enkelt kunna avslå motionerna med motivet att det strider mot Kyrkoordningen.

Jag ser nu fram emot att Kyrkostyrelsen initierar en utredning som sätter sig in i frågeställningen ur alla synvinklar. Kanske kan man göra gränsdragningen enkel och tydlig? 

Mitt förslag är:

- det som ingår i begravningsavgiften är begravningsverksamhet. 

- det som ingår i kyrkoavgiften är församlingsverksamhet. 

- det som bekostas av den enskilda ligger under näringsverksamhet. 

Kyrkliga begravningsbyråer - motioner till Kyrkomötet

Med stor glädje läser jag att det kommit in två motioner till Kyrkomötet angående kyrkliga begravningsbyråer.

Även om en av dem utgår från det felaktiga påståendet att det skulle vara förbjudet på något sätt, så är det ändå glädjande att frågan tas upp i Svenska kyrkans högsta beslutande organ.

Båda motionerna tar upp de teologiska, diakonala och pastorala aspekterna av kyrkliga begravningsbyråer. Att den ena motionären sitter i Kyrkostyrelsen och en av de andra motionärerna är 1:e vice ordförande i Kyrkomötet borde ge motionerna den tyngd de förtjänar.

Nu ser jag fram emot att frågan behandlas på ett rättssäkert och seriöst sätt, där man tar hänsyn till teologi, diakoni och korrekt kyrkojuridik i stället för allmänt tyckande och personliga åsikter.

Kyrkliga begravningsbyråer - en rättsskandal?

Jag har i sommar läst Hannes Råstams bok om Thomas Quick; "Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare". Desto längre in i boken jag kom, desto mer såg jag att fallet Thomas Quick har sin kyrkliga motsvarighet. I kyrkan handlar det dock inte om en enskild person eller om någon seriemördare. Det handlar om kyrkliga begravningsbyråer.

Precis som i fallet med Thomas Quick så är det någon högt upp i hierarkien som får en idé. De talar sig varma för sina tankar byggda på sin idé och lyckas få med sig flera höga företrädare. Idéen växer sig så stark att allt annat är oväsentligt. Juridik och rättspraxis får stryka på foten för att idéen ska gälla.

Utan stöd i Kyrkoordningen och utan att tillämpa svenska rättsprinciper och svensk rättspraxis kommer man fram till att det inte är tillåtet att äga eller bedriva kyrkliga begravningsbyråer eftersom det var själva idéen. Detta utan att hitta ett enda lagrum som förbjuder det.

Med hjälp av en godtycklig tolkning och ett innehållslöst cirkelresonemang slår man fast det man från början hade bestämt sig för. Allt på exakt samma sätt som åklagare, förhörsledare, polis, advokat och terapeuter gjorde i fallet med Thomas Quick.

Fallet om Thomas Quick har kallats vårt lands största rättsskandal på grund av att man frångick alla juridiska grundprinciper för att bekräfta sin idé. Frågan är om inte fallet med begravningsbyråer är på väg att bli Svenska kyrkans motsvarighet.

Rättssäkerhet

Det senaste inspelet i debatten om kyrkliga begravningsbyråer kommer från en av kyrkokansliets jurister som är utredningssekreterare och i flera sammanhang kallats "kyrkoordningsorakel". Juristen har svarat på min replik i Kyrkans Tidning. Jag hade hoppats på att få ett tydligt svar utifrån Kyrkoordningens bestämmelser, men i stället fick jag ett svar som andas moralism i stället för juridik.

Implicit påstås det att vi bryter mot Kyrkoordningen därför att vårt beslut om att bedriva en begravningsbyrå eventuellt skulle kunna komma att upphävas i Överklagandenämnden. Det förutsätter att en beslutsprövning först ägt rum i Domkapitlet, och att någon därefter begärt beslutsprövning i Överklagandenämnden.

För att någon med rätta ska kunna påstå att någon annan brutit mot Kyrkoordningen så måste de kunna visa vad i Kyrkoordningen man brutit mot. Det kan man inte vad gäller kyrkliga begravningsbyråer av den enkla anledningen att det enligt Kyrkoordningen är tillåtet att bedriva näringsverksamhet som har en naturlig anknytning till den grundläggande uppgiften.

Kommentatorn skriver; "Vill man vara solidarisk med det kyrkliga regelsystemet menar jag att man måste pröva om man finner det sannolikt att ett beslut skulle komma att upphävas utifrån den praxis som kan utläsas av Överklagandenämndens beslut. Ett beslut som man räknar med blir upphävt bör man inte fatta".

Vi har utgått från samma grundantagande som kommentatorn gör. Vi har undanröjt alla domskäl som Överklagandenämnden framfört i sitt beslut från 2007, vilket innebär att vi var övertygade om att vårt beslut inte skulle upphävas i en högre instans, fall någon hade begärt beslutsprövning. Dessutom reglerar Kyrkoordningen, fr o m den 1 januari 2012, att det är det är tillåtet att bedriva näringsverksamhet utan att ange några restriktioner annat än att den ska ha naturlig anknytning till den grundläggande uppgiften.

Det blir allt mer tydligt att de som hävdar att det inte skulle vara tillåtet för en församling att bedriva en begravningsbyrå, utgår från den lämplighetsbedömning som Överklagandenämnden gjorde 2007, där de inte tog hänsyn till de faktiska omständigheterna och inte utgick från Kyrkoordningens bestämmelser.

Jag trodde i min enfald att varje beslutsprövning var unik och utgick från de juridiska omständigheterna som föreligger i det specifika fallet. Min slutsats kan inte bli någon annan än att rättssäkerheten i Svenska kyrkan är lägre och mer godtycklig än jag hade föreställt mig.

Kyrklig begravningsbyrå - del IV

Här i sista delen ska jag försöka förklara hur jag med flera andra tolkar Kyrkoordningen (KO). Jag vill redan nu tala om att vår tolkning inte är den samma som Kyrkostyrelsen, Svenska kyrkans rättschef och biskoparna i Uppsala har. Det blir väldigt långt, men jag hoppas att du ger dig tid att läsa. Om jag skulle ha missuppfattat något så tar jag tacksamt emot hjälp för att förstå bättre. 

Vad är Kyrkoordningen?
Att på ett begripligt och lättförståeligt sätt beskriva KO är inte enkelt. KO är kyrkans interna "lagbok" och den gäller för hela Svenska kyrkan. Den bygger på bibeln, våra bekännelseskrifter, "Lagen om Svenska kyrkan" och Kyrkomötets beslut. För att en förändring av KO ska ske, måste Kyrkomötet fatta beslut därom. Om KO står i strid med någon annan lagstiftning som gäller i Sverige så är KO underordnad.

KO´s struktur och tillämpning bygger på såväl "Kommunallagen" som de allmänna rättsprinciper som finns i Sverige. Det innebär att vissa delar av KO hanteras enligt "Kommunallagens" principer och andra delar hanteras enligt vårt övriga rättsväsendes principer. Vid beslut tillämpas till exempel samma praxis som används i kommuner, men vid anmälningar tillämpas den praxis som används i domstolsväsendet. 

Ett beslut som fattats i en viss instans kan överklagas i en högre instans i de flesta fall. Vilka beslut som kan överklagas framgår av KO. Där framgår också vilka som äger rätt att begära beslutsprövning. Ett beslut i Kyrkoråd eller Kyrkofullmäktige kan överklagas genom att man begär beslutsprövning i Domkapitlet. Ett beslut i Domkapitlet kan prövas i Överklagandenämnden (ÖN). Beslut i ÖN kan inte överprövas. För att en högre instans ska göra en beslutsprövning så krävs det att en behörig person begärt det och att begäran inkommit inom angiven tid. Kommer det inte in någon begäran om beslutsprövning så äger beslutet juridisk giltighet. Ett beslut som trätt i kraft kan endast ändras av den instans som fattat beslutet såvida det inte faller under allmänt åtal.

Övriga anmälningar kan göras till de instanser som har ett tillsynsansvar. Det har kyrkoherden, kontraktsprosten, biskopen och Domkapitlet. Av dessa är det endast Domkapitlet som kan utdela sanktioner enligt KO. Kyrkoherden kan vidtaga arbetsrättsliga åtgärder, men det ligger utanför KO. Alla instanser kan föra samtal, uppmana och uppmuntra till förändring. Domkapitlet kan endast utdela sanktioner till vigda personer (präster och diakoner). Det finns inga sanktionsmöjlighet mot församlingar. 

Vad säger Kyrkoordningen om en kyrklig begravningsbyrå?
Om vi då går in på frågan om kyrklig begravningsbyrå så reglerar inte KO huruvida det är rätt eller fel att bedriva en kyrklig begravningsbyrå, eller någon annan näringsverksamhet. Den reglerar inte om det är tillåtet eller förbjudet heller. Däremot står det; "Församlingen får bedriva näringsverksamhet om den har naturlig anknytning till församlingens grundläggande uppgift". Församlingens grundläggande uppgift; "är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission".

Vad som bedöms ha "en naturlig anknytning" är inte reglerat i KO. Eftersom paragrafen handlar om församlingens grundläggande uppgift torde det innebära att Kyrkofullmäktige och kyrkoherden är de som bedömer vad som har en naturlig anknytning till dessa uppgifter. Som jag skrivet i del I så finns det såväl teologiska som historiska skäl för att begravningsbyråverksamhet har en naturlig anknytning till kyrkans diakonala uppdrag. Även Eckerdahls utredning från 2009 styrker detta.

Begravningsbyrå är den enda näringsverksamhet som är ifrågasatt. Det finns församlingar som bedriver förskolor, skolor, restaurangverksamhet, konferensverksamhet, skogsbolag, bensinmack mm. Inga av dessa verksamheter har vid något tillfälle ifrågasatts av någon högre instans i Svenska kyrkan.

Det finns ingen som begärt beslutsprövning av det beslut som Kyrkofullmäktige i Järfälla församling har tagit om näringsverksamhet. Ärendet är inte prövat i Domkapitlet och därmed inte heller i ÖN. Som jag tolkar KO äger Kyrkofullmäktiges beslut juridisk giltighet och kan endast upphävas eller ändras av Kyrkofullmäktige i Järfälla församling. Den begäran om tillsyn av Järfälla församling som inlämnats, kan inte omvandlas till en beslutsprövning.

Kyrkostyrelsen, dess rättschef och biskoparna i Uppsala stift, tolkar detta på ett annat sätt om jag förstått dem rätt. De hävdar att ÖN´s beslut från 2007 äger allmän rättsverkan, det vill säga att det äger samma normativa betydelse som KO. ÖN´s beslut från 2007 bygger på en motion i Kyrkomötet från 2004 om en "rikstäckande begravningsbyrå", vilket inte är aktuellt i vårt fall. 

ÖN framför i sitt beslut från 2007 betydelsefulla domskäl som varit viktiga i vår process och för våra beslut (otydlig roll för kyrkoherden, skattefrågor, konkurrenslagstiftningen, huvudmannaskapet för begravningsverksamheten, särredovisning av ekonomin och "varumärket" Svenska Kyrkan). Det innebär att vi ser ÖN´s beslut som alla högre instansers beslut ska ses, det vill säga som prejudicerande/vägledande. Vi har vidtagit åtgärder för att komma tillrätta med (undanröja) de domskäl som ÖN angivet och som framförts i förarbetet till Kyrkomötets beslut 2010. Det innebär att den begravningsbyrå vi i Järfälla församling äger, inte är det samma som ÖN uttalat sig om 2007. Dessutom är ÖN´s beslut 2007 inte en beslutsprövning utan en lämplighetsprövning, vilket inte är ÖN´s uppgift.

Ett halvår efter det att Järfälla församling beslutat att starta sin begravningsbyrå fattade ÖN ett nytt beslut. Detta beslut bygger delvis på en skrivelse i Kyrkostyrelsen som endast var avsedd för deras interna arbete och dels från deras eget beslut från 2007.

Inte någonstans har jag funnit i KO eller på ÖN´s hemsida att deras beslut äger allmän rättsverkan och är bindande för hela Svenska kyrkan. Är det Kyrkomötets uppfattning att ÖN´s beslut äger allmän rättsverkan? Varför är det då inte inskrivet i KO? Tolkar ÖN sitt uppdrag så att deras beslut äger allmän rättsverkan? Hur kommer det sig i så fall att de skriver ett vagt; "kan inte anses", i stället för ett tydligt "inte tillåtet" eller "förbjudet"? Att tolka ÖN´s uppdrag så att deras beslut äger allmän rättsverkan, innebär att man anser att de står över Kyrkomötet, vilket åsidosätter Svenska kyrkans demokratiska principer.

En av kyrkokansliets jurister skrev ju som bekant;"Någon särskild reglering i kyrkoordningen om församlingarnas möjlighet att bedriva begravningsbyråverksamhet som ju hade föreslagits av utredningen blev det därför inte." Anledning till att juristen skrev detta var att Kyrkostyrelsen i sin skrivelse 2010:7 "Arbetsformer i förändring" föreslagit en utredning om kyrklig begravningsbyråverksamhet. Utredningen är inte genomförd och i avsaknad av den, lutar man sig mot ÖN´s beslut från 2007. 

Om jag förstått processen rätt så har Kyrkomötet fattat ett beslut som bygger på att en utredning ska göras men utredningen genomförs aldrig. I stället hänvisar Kyrkostyrelsen och rättschefen till skälen för att utredningen behövde göras och hävdar att skälen är bindande för hela Svenska kyrkan. Genom att hänvisa till en skrivelse de själv har tagit fram, innebär det i praktiken att Kyrkostyrelsen ser sig som uttolkare av KO och som att de äger rätt att fatta beslut som är bindande för hela Svenska kyrkan. Förvisso hänvisar de till ÖN men det finns, så vitt vi förstår, inget stöd i KO eller i Kyrkomötet för detta agerande. I andra sammanhang skulle man kalla detta för "tjänstemannastyre", men det går inte att hävda i detta fall, då Kyrkostyrelsen i huvudsak består av förtroendevalda.

Dessutom gör tolkningen Svenska kyrkans rättsprinciper osäkra. Demokrati och rättssäkerhet borde vara några av Svenska kyrkans viktigaste principer. Har man tänkt på hur "tokigt" det kan bli om ÖN´s beslut får allmän rättsverkan? Jag tänker inte ge några exempel, det kan var och en göra genom att läsa ÖN´s beslut och "i tanken" tillämpa dem för hela Svenska kyrkan. Lika märkligt blir det om Kyrkostyrelsens skrivelser till Kyrkomötet, skulle äga rättskraft i hela Svenska kyrkan genom att ha samma normativa betydelse som KO´s paragrafer.

Tolkningen av KO från Kyrkostyrelsen, rättschefen och de båda biskoparna i Uppsala, innebär att de fråntar varje Kyrkofullmäktige det ansvar och den skyldighet de har att fatta egna och självständiga beslut, byggda på KO. Beslut som förtroendevalda, församlingsbor och kyrkoherde dessutom kan begära beslutsprövning av. Jag ser en uppenbar risk för att de demokratiska principer som KO bygger på kullkastas genom att allt mer makt koncentreras till Uppsala. 

Vad ska vi med ett Kyrkofullmäktige till om de inte får fatta viktiga beslut? Är det inte en del av Svenska kyrkans identitet att framträda som församlingar? Är det inte just på grund av denna "autonomi" som det finns möjlighet att begära beslutsprövning? Är det inte av samma anledning man beslutat att det inte ska finnas sanktionsmöjligheter mot församlingar?

Den tolkning av ÖN´s uppgift och mandat som Kyrkostyrelsen, rättschefen och biskoparna i Uppsala hävdar i detta fall har, mig veterligen, endast hävdats vid ett enda tillfälle tidigare. Då gällde det relationen mellan kyrkoherden och kanslichefen men det vann inget gehör i Svenska kyrkan förrän det infördes i KO att kyrkoherden ska leda all verksamhet. 

Det som hänt är att Kyrkomötets tydliga och juridiska; "får om" i ÖN omvandlas till ett lämplighetskriterium; "kan inte anses att", via rättschefen blir det ett moraliskt; "illojalt" och från Kyrkostyrelsen och Uppsalabiskoparna har det blivit ett påbud; "inte tillåtet". När det nu nått ut till förtroendevalda har det tolkats som ett definitivt; "förbjudet". Då är det ju inte konstigt att några förtroendevalda hoppar av uppdrag där de själv har varit delaktiga i och ansvariga för besluten. Är detta demokrati? Är det rättssäkert?

Det går inte enligt KO att ändra på ett beslut som Kyrkofullmäktige fattat och där inte någon behörig person har begärt beslutsprövning inom angiven tid, hur gärna man än vill och hur rätt man än anser att man har. Att anmäla församlingar och kyrkoherdar, och "hota" med avsked eller "avkragning" av kyrkoherden är inte seriöst eller rätt metod. I stället borde man i öppna och respektfulla samtal, med hjälp av KO visa att man har stöd för sin åsikt. Som i övriga samhället är det inte vår sak att bevisa att vi har rätt, det är andras sak att bevisa att vi har fel. Inte genom skrämsel, maktspråk eller förlöjligande utan genom stöd i KO såsom den är skriven.

I samma ögonblick som någon klart och tydligt, med stöd av KO, visar att vi har fel så kommer jag att erkänna mig övertygad. Jag kommer då också be om ursäkt för min dumhet och oförmåga. Fram tills dess kommer jag att följa de beslut som Kyrkofullmäktige i Järfälla församling, i demokratisk ordning, har tagit och kommer att ta angående näringsverksamhet och kyrklig begravningsbyrå.

Repliken som inte kom med i Kyrkans Tidning

Följande replik sände jag till Kyrkans Tidning i slutet av förra veckan. Det är mitt svar på biskoparna i Uppsalas replik, på en insändare från kyrkoherden i Västanfors-Västervålas församling. Av någon anledning kom den inte med i veckans nummer, så därför publicerar jag den här. (http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kyrkoordningen-ska-foljas-0)

Kyrkoordningen skall självklart följas!

Bygger inte Kyrkoordningen på bibeln och våra bekännelseskrifter utöver Lagen om Svenska kyrkan? Hur kan det i så fall vara oseriöst att bygga sitt resonemang på Jesus?

Det biskoparna skriver är i huvudsak rätt men de utelämnar en viktig del om hur Kyrkoordningen tillämpas. Av någon anledning nämner de inte grunden för kyrkans rättsprocess, nämligen att en behörig person har begärt beslutsprövning. Ett beslut där det inte är begärd någon beslutsprövning inom angiven tid äger juridisk giltighet och står därmed inte i strid med Kyrkoordningen.

De båda biskoparna från Uppsala tillskriver Överklagandenämnden mandat de inte har enligt Kyrkoordningen. ÖN´s beslut är precis som ”Högsta Domstolens” endast tvingande i det fall som de beslutat om. Deras beslut är prejudicerande, det vill säga vägledande, för andra beslutsorgan i Svenska kyrkan men de äger ingen allmän rättsverkan. Att tillskriva dem den makten är att sätta dem över Kyrkomötet som Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Dessutom innebär biskoparnas tolkning att de åsidosätter Svenska kyrkans demokratiska grundprinciper.

Krister Kappel/kyrkoherde i Järfälla församling

PS! I dag den 10 juni fick jag ett mejl av Kyrkans Tidning. Min replik hade kommit med på nätupplagan, meddelade man. Att de satt en spännande ingress om att jag anser att de båda biskoparna åsidosätter Svensk kyrkans demokratiska grundprinciper är kanske lite väl långsökt, när man läser min replik. Det jag skriver är att de genom sin tolkning gör det i detta ärende, något annat har jag inte uttalat mig om. DS!