Implicit påstås det att vi bryter mot Kyrkoordningen därför att vårt beslut om att bedriva en begravningsbyrå eventuellt skulle kunna komma att upphävas i Överklagandenämnden. Det förutsätter att en beslutsprövning först ägt rum i Domkapitlet, och att någon därefter begärt beslutsprövning i Överklagandenämnden.
För att någon med rätta ska kunna påstå att någon annan brutit mot Kyrkoordningen så måste de kunna visa vad i Kyrkoordningen man brutit mot. Det kan man inte vad gäller kyrkliga begravningsbyråer av den enkla anledningen att det enligt Kyrkoordningen är tillåtet att bedriva näringsverksamhet som har en naturlig anknytning till den grundläggande uppgiften.
Kommentatorn skriver; "Vill man vara solidarisk med det kyrkliga regelsystemet menar jag att man måste pröva om man finner det sannolikt att ett beslut skulle komma att upphävas utifrån den praxis som kan utläsas av Överklagandenämndens beslut. Ett beslut som man räknar med blir upphävt bör man inte fatta".
Vi har utgått från samma grundantagande som kommentatorn gör. Vi har undanröjt alla domskäl som Överklagandenämnden framfört i sitt beslut från 2007, vilket innebär att vi var övertygade om att vårt beslut inte skulle upphävas i en högre instans, fall någon hade begärt beslutsprövning. Dessutom reglerar Kyrkoordningen, fr o m den 1 januari 2012, att det är det är tillåtet att bedriva näringsverksamhet utan att ange några restriktioner annat än att den ska ha naturlig anknytning till den grundläggande uppgiften.
Det blir allt mer tydligt att de som hävdar att det inte skulle vara tillåtet för en församling att bedriva en begravningsbyrå, utgår från den lämplighetsbedömning som Överklagandenämnden gjorde 2007, där de inte tog hänsyn till de faktiska omständigheterna och inte utgick från Kyrkoordningens bestämmelser.
Jag trodde i min enfald att varje beslutsprövning var unik och utgick från de juridiska omständigheterna som föreligger i det specifika fallet. Min slutsats kan inte bli någon annan än att rättssäkerheten i Svenska kyrkan är lägre och mer godtycklig än jag hade föreställt mig.
För att någon med rätta ska kunna påstå att någon annan brutit mot Kyrkoordningen så måste de kunna visa vad i Kyrkoordningen man brutit mot. Det kan man inte vad gäller kyrkliga begravningsbyråer av den enkla anledningen att det enligt Kyrkoordningen är tillåtet att bedriva näringsverksamhet som har en naturlig anknytning till den grundläggande uppgiften.
Kommentatorn skriver; "Vill man vara solidarisk med det kyrkliga regelsystemet menar jag att man måste pröva om man finner det sannolikt att ett beslut skulle komma att upphävas utifrån den praxis som kan utläsas av Överklagandenämndens beslut. Ett beslut som man räknar med blir upphävt bör man inte fatta".
Vi har utgått från samma grundantagande som kommentatorn gör. Vi har undanröjt alla domskäl som Överklagandenämnden framfört i sitt beslut från 2007, vilket innebär att vi var övertygade om att vårt beslut inte skulle upphävas i en högre instans, fall någon hade begärt beslutsprövning. Dessutom reglerar Kyrkoordningen, fr o m den 1 januari 2012, att det är det är tillåtet att bedriva näringsverksamhet utan att ange några restriktioner annat än att den ska ha naturlig anknytning till den grundläggande uppgiften.
Det blir allt mer tydligt att de som hävdar att det inte skulle vara tillåtet för en församling att bedriva en begravningsbyrå, utgår från den lämplighetsbedömning som Överklagandenämnden gjorde 2007, där de inte tog hänsyn till de faktiska omständigheterna och inte utgick från Kyrkoordningens bestämmelser.
Jag trodde i min enfald att varje beslutsprövning var unik och utgick från de juridiska omständigheterna som föreligger i det specifika fallet. Min slutsats kan inte bli någon annan än att rättssäkerheten i Svenska kyrkan är lägre och mer godtycklig än jag hade föreställt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar