Kyrklig begravningsbyrå - del I

Järfälla församling är en av åtta församlingar i Svenska kyrkan som äger en begravningsbyrå. Det finns många som tänker och tycker kring saken så därför vill jag förklara hur det kommer sig att jag står bakom detta. För mig är det i första hand en teologisk fråga.

Här i del I, försöker jag besvara frågan; "Varför?". I del II kommer jag att försöka svara på frågan; "Vad", i del III på frågan; "Hur", och i del IV; på frågan "Vad säger Kyrkoordningen".

Varför, ska en församling i Svenska kyrkan äga eller bedriva en begravningsbyrå?
Den första kristna begravningen är då Jesus begravs efter döden på korset. I evangelierna kan vi läsa hur lärjungarna ordnar en gravplats, sveper honom och lägger honom i graven, ur vilken han uppstår på den tredje dagen. Att ta hand om de döda har sedan dess varit en kristen plikt och ett diakonalt uppdrag för kristna och för den kristna församlingen. Under flera hundra år var handlingen i huvudsak utförd för den dödes skull. Det var av stor vikt att den döde blev omhändertagen på ett sådant sätt att han/hon skulle få del av den uppståndelse som vår Herre visat vägen för. I Rom lade församlingen ner ett ofantligt arbete på att begrava sina kristna bröder och systrar på ett sätt som skulle säkerställa deras uppståndelse, därom vittnar katakomberna.

I den kristna historien har berättelserna om hur viktigt uppdraget att ta hand om de döda följt oss. I krig och ofred har det varit en självklarhet att man haft vapenstillestånd för att ta hand om sina avlidna kamrater. I modern tid vittnar "Estoniakatastrofen" och "Tsunamin" om hur viktigt det är för människor att deras avlidna släktingar omhändertas på ett värdigt och pietetsfullt sätt, även om den teologiska överbyggnaden inte inneburit något hinder för en kristen uppståndelse.

I början av 1900-talet drabbades Stockholm av en epedemi, vilken gjorde att antalet avlidna var så stort att vare sig församlingen eller anhöriga mäktade med att ta hand om de avlidna. I samband med detta uppstod begravningsbyråer som övertog det uppdrag som församlingen och anhöriga burit sedan kyrkans begynnelse. Den kristna församlingen fick överta det vi i dag kallar krisstöd, vilket då innebar att ge socialt och emotionellt stöd till de anhöriga. Alla praktiska detaljer som hittills varit församlingens och anhörigas uppgifter överlämnades till begravningsbyråer att utföra mot ersättning.

I dag vet vi att krisstöd inte i första hand handlar om socialt eller emotionellt stöd utan om praktiskt stöd. Det innebär att vi är tillbaka till kyrkans ursprungliga kunskap och uppdrag. Det sociala och emotionella stödet ska ges av personer som redan finns nära de anhöriga. Kyrkan kan aldrig ersätta redan befintliga sociala nätverk utan möjligen komplettera dem. Att erbjuda praktiskt stöd till de avlidnas anhöriga har alltså både en historisk bärighet och har stöd av all modern forskning kring krisstöd.

Kyrkans begravningsbyrå erbjuder anhöriga praktiskt stöd och hjälp i samband med dödsfall. Den kan också hjälpa människor vidare till det sociala och emotionella stödet som kristna i alla tider fått i kyrkans gemenskap. Att inte erbjuda praktisk hjälp i form av begravningsbyråverksamhet är inte bara historielöst det är emot all form av vetenskapligt krisstödskunskap.

Min personliga erfarenhet av att ta hand om avlidna kom då jag tjänstgjorde i Thailand efter "Tsunamin".  Min uppgift var att ta hand om identifierade avlidna, balsamera dem, se till att de blev kistlagda, ordna alla papper och transportera dem till den plats där hemsändningsceromin ägde rum. Jag fick en del kritik från några kollegor som tyckte att det inte var prästens uppgift att göra det praktiska men det fanns ju ingen annan som var villig. Samtidigt märkte jag hur mycket det uppskattades av anhöriga och hur förtroendet för Svenska kyrkan ökade då vi var villiga att hjälpa människor i det svåraste av det svåra. Jag hade kontakt med familjer, släktingar och vänner. Mitt arbete resulterade i att jag fick kontakt med många människor som jag inte fått kontakt med annars. Förtroendet för Svenska kyrkan ökade då vi visade att vi var beredda att dela alla vedermödor med människor.

De flesta församlingar har en vision om att följa en människa "från vaggan till graven". Faktum är att vi lämnar dem ett par dagar då livet är som allra svårast. Vi överlämnar det praktiska till andra. Om vi inte hjälper människor med allt det praktiska, varför skulle de då efterfråga vår hjälp i andra frågor? Vill du fika med en vän som inte kan hjälpa dig att bära en kasse?

Borde det inte vara varje församlings plikt att hjälpa sina tillhöriga med alla praktiska göromål i samband med en begravning? Borde inte varje församling arbeta för att de tillhöriga får en kristen begravning? Borde inte varje församling arbeta för att den kristna begravningsseden bevaras?

Vi vet att många begravningsbyråer de senaste åren förespråkar borgerliga begravningar med hänvisning till att de kan utformas mer personligt. Samtidigt vet vi att de flesta borgerliga begravningarna i stort sett är utformade på samma sätt som en kyrklig begravning. Det är ungefär samma musik och sånger. Den stora skillnaden är att man inte ber och inte pratar lika mycket om Gud. Är detta vad Svenska kyrkan vill? Dessutom vet vi att många borgerliga begravningar leds av personer som är anställda av begravningsbyrån.

För mig är det lika självklart att vi har kristna begravningsbyråer som att vi har judiska, muslimska eller borgerliga. Jag kan inte se av vilken anledning vi skulle avstå från att ge våra församlingsbor ett mervärde av att tillhöra Svenska kyrkan. Att erbjuda människor det de behöver hjälp med är att skapa mening och relevans.