Det började med att jag för första gången fick leda en veckomässa i kapellet. Alla tidigare gånger jag varit där, var då jag själv var elev på Pius. På den tiden höll vi elever morgonandakter de flesta vardagar, men då det var mässa var det någon av våra lärare som ledde dem. Som blivande präster fick vi självklart öva oss på att leda mässor och andra gudstjänster i kapellet, men det är inte samma sak att öva som att göra det på riktigt.
Efter veckomässan bjöd Stockholms stiftsgrupp på en väl smakande soppa och därefter höll jag mitt föredrag, som avslutades med några frågor och en diskussion om att vara präst i andra sammanhang, än i en församling.
Det är alltid lika roligt, intressant och lärorikt att träffa blivande präster. De är nyfikna, intresserade, engagerade och vetgiriga. Som tack för min insats fick jag en kaffekopp som jag med glädje ska dricka mitt morgonkaffe i fortsättningsvis
Var det då ett kärt återseende med Pastoralinstitutet? Både ja och nej. Jag minns med glädje mina kamrater och allt det roliga vi gjorde under studietiden. Men jag minns också frustrationen över allt det som vi var missnöjda med och som kunde göras bättre. Sammantaget så lämnade jag, i alla fall Uppsala med övervägande positiva känslor, inte minst med tanke på att de jag träffade, är Svenska kyrkans framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar