"Måsten" i sommar

Så här i sommartider, när vi egentligen borde vila och koppla av, fylls vår tid av en massa "måsten". Vi måste hinna med allt det som vi kommit på under vinterhalvåret och det som redan borde vara klart. Vi måste hinna med att göra allt det, som vi förväntas att göra.

Sommaren och semestern bygger på en massa förväntningar och förhoppningar som uppstått inom oss, och mellan oss och vår omgivning. Förhoppningarna och förväntningarna är sällan uttalade, utan de bygger i mångt och mycket, på ordlös kommunikation och traditioner.

Tänk om alla gav sig tid att tala om för sin omgivning vad de vill, önskar och känner ett behov av?

Då jag var liten hade vi några bekanta som åt ärtsoppa varje torsdag. Jag var fascinerad över att tant J varje vecka lade ärtor i blöt och förberedde en vardagsmiddag i flera dagar. Då jag frågade henne varför de åt ärtsoppa varje torsdag svarade hon:

"O älskar ärtsoppa. Jag tycker att det är för mycket jobb och tar alldeles för lång tid, dessutom tycker jag att det är tråkigt och själv tycker jag inte om ärtsoppa".

Jag frågade farbror O, varför han tyckte så mycket om ärtsoppa, att han ville äta det varje torsdag. Han svarade:

"J älskar att göra ärtsoppa, därför äter jag den. Egentligen tycker jag inte om ärtsoppa, men jag äter den, för att inte göra henne ledsen".

Sommar och semester innehåller bara ett enda måste. Vi måste välja. Vi behöver göra val och vi måste ta ansvar för de val vi gör. Att inte välja, eller låta någon annan välja, är också ett val, som vi behöver ta ansvar för. Gör vi inte det, då blir vi och/eller vår omgivning besvikna eller missnöjda.

Att välja är en frihet som vi alla fått. Den kostar inget, men den har ett pris. Priset heter ansvar. Vi behöver våga välja, vi behöver våga ta ansvar för våra val och vi behöver ta ansvar för konsekvenserna av våra val, icke-val eller överlåtna val. Gör vi inte det, då kommer besvikelsen, missnöjet och bitterheten som ett brev på posten.

Visst kan andra bli ledsna, besvikna eller missnöjda med de val som vi gör, men då är vi medvetna om det och kan hantera det på ett helt annat sätt, än om situationer "bara" uppstår. Vi kan också bli besvikna på de val som andra gör, men vilket är bäst? Att någon gör något för att de känner sig tvingade, eller om att någon gör samma sak av glädje och egen vilja?

Vem umgås du helst med? Den som umgås med dig för att den vill, eller den som gör det för att det är ett "måste"?