Jag vill med bestämdhet påstå att jag som kyrkoherde i en stor församling har både tid och ork att vara präst. Jag har lika många dop, vigslar och begravningar som övriga präster i församlingen och jag leder minst lika många helggudstjänster. Vad förväntas det mer av en "riktig" kyrkoherde?
I de bilder av kyrkoherdeskap som sprids, påstås att det är oerhört mycket administration i en stor församling. Det stämmer förvisso, men jag har också många medarbetare som sköter de uppgifterna. Jag har i många år varit kyrkoherde i en mindre församling och då hade jag betydligt mer administrativa uppgifter än jag har i dag.
Det jag avstår från i församlingsbyggandet, är att leda fasta grupper. Jag deltar gärna i verksamheterna men lämnar med varm och trygg hand, ansvaret för grupper till alla mina kompetenta och duktiga medarbetare. Min uppgift är att leda all verksamhet genom planering, samordning, genomförande och uppföljning. Det kan man göra utan att vara inne och rota i alla detaljer och vara med i all verksamhet.
Många tror att kyrkoherden är församlingens viktigaste person. Han eller hon ska synas och höras överallt och helst hela tiden. Det är inte min bild av en kyrkoherde. Jag är inte viktigare än någon annan medarbetare och jag behöver inte vara i centrum hela tiden. Den tid då övriga medarbetare leder fasta grupper, deltar jag i Kyrkoråd, Personalutskott, Ekonomiutskott, Kyrkogårdsutskott och Arbetsmiljökommitten.
Som församlingens andliga ledare, är det min uppgift att få mina medarbetare att bygga församling. Det gör jag genom att serva dem med beslut, direktiv, delegationer, riktlinjer och anvisningar. Tydligast syns dessa i församlingsinstruktionen, befattningsbeskrivningar, arbetsinstruktioner, policydokument, rutinbeskrivningar, handlingsplaner och budget.
Jag delegerar ansvar och befogenheter till mina medarbetare, som är rekryterade utifrån sin yrkeskompetens och sin personliga skicklighet. Mitt ansvar är att bygga församling med och genom mina duktiga medarbetare. Det fungerar inte om jag är inne och petar i detaljer och har ett behov av att lägga mig i allt. Vem vill ha en chef som inte litar på och har förtroende för medarbetarna och deras yrkesskicklighet?
Min viktigaste uppgift, som kyrkoherde, är att sköta och driva personalfrågor, samt att hålla blicken mot framtiden. Hur kommer det att vara om fem år? Vad krävs av oss då? Är det något vi måste förändra/förstärka/förbättra/utveckla? Vilka beslut krävs? Hur ska olika processer se ut, på vilket sätt och av vem ska de drivas?
En vanlig arbetsdag tillbringar jag inga långa stunder bakom skrivbordet. Som "det gudomliga ordets tjänare", i min tjänst som kyrkoherde, är jag först och främst kommunikatör. Jag kommunicerar via samtal med arbetsledare, medarbetare, frivilliga, förtroendevalda och församlingsbor. Samtalen sker i möten öga mot öga, via e-post, sammanträden, digitala media, arbetslagsmöten, besök i verksamheten och i telefon.
Men det är klart, någon "riktig" kyrkoherde som åker på hembesök, skriver församlingsbladet, leder alla gudstjänster och andakter, döper församlingens alla barn, konfirmerar alla 14-åringar, viger alla brudpar, begraver alla avlidna, deltar i alla verksamheter och är med vid varje trivselträff, det är jag inte.
När jag läser din beskrivning av hur du tar dig an rollen som kyrkoherde så slås jag av hur lik den är nästan vilken chefsroll som helst. Jag har jobbat som chef på olika nivåer under 30 år och jag skulle väldigt enkelt kunna anpassa din beskrivning till samtliga de chefsroller som jag haft. Det är bara ändra några ord här och där.
SvaraRaderaMen vad jag blir lite förvånad över är att du utnämner dig till församlingens andlige ledare men du tycker att din viktigaste uppgift är att "sköta och driva personalfrågor samt att hålla blicken mot framtiden". Detta är förvisso viktiga frågor för alla chefer men inte alls de viktigaste. Så min fråga till dig är varför detta är det viktigaste för en kyrkoherde.
Jag har lämnat kyrkan sedan lång tid tillbaka på grund av alla barnsliga strider mellan kyrkans olika uttolkare av den kristna läran. Många med mig har också lämnat kyrkan med samma skäl. Många har också känt sig svikna av kyrkan för att tro och andlighet ersätts av nästan vad som helst.
Det är förmodligen förmätet av en icke-medlem i klubben att framföra en åsikt. Men jag gör det i alla fall. Jag tror att kyrkan skulle vinna på att ledarna, biskopar och herdar, prioriterar att propagera för det kristna budskapet och kämpa för det andliga livet på bekostnad av dagens materiella excesser. Låt andra sköta personalfrågorna!
God morgon Curt och tack för din kommentar.
SvaraRaderaDet är absolut inte förmätet av dig att framföra din åsikt, tvärtom är dina åsikter lika viktiga som alla andras.
Jag utnämner mig inte till församlingens andlige ledare, det är mitt uppdrag. Då man blir kyrkoherde mottages man av församlingen i en gudstjänst under ledning av biskopen. Han eller hon säger då; "Som församlingens andlige ledare ska du...". Det är alltså ett uppdrag jag blivit förlänad av biskopen och försöker förtjäna av församlingen.
Visst är många av mina uppgifter de samma som alla andra chefers. Jag har tidigare varit yrkesofficer och kan dra många paralleller mellan även det uppdraget och mitt nuvarande uppdrag.
Att lämna personalfrågorna till andra anser jag vara helt fel. Alla andra uppgifter kan någon annan sköta, men personalfrågorna ska ledaren/chefen sköta, det är min absoluta övertygelse. Nu tror jag att du och jag lägger helt olika saker i vad personalfrågor är. För mig är inte personalfrågor administration, lönehantering eller formalia.
Personalen är kyrkans viktigaste resurs och att som chef/ledare inte hantera dem själv, är i mina ögon tjänstefel. Hur många företag eller ledare har inte sagt "du är vår viktigaste tillgång", och sedan prioriterat något annat? Det är inte trovärdigt om en organisation som arbetar med och för människor, har en chef som prioriterar bort personalen och personalfrågorna. De hänger samman.
Med personalfrågor menar jag bland annat det du skriver i slutet. Jag ska som andlig ledare uppmuntra, inspirera, utbilda, leda, kompetensutveckla, motivera, handleda, tillrättavisa och övertyga mina medarbetare så att vi genom ord och handling sprider det kristna budskapet. Jag "propagerar" tillsammans med och genom mina medarbetare. Jag är övertygad om att 100 personers ord och handlingar, hörs högre och sprids bättre än 1 persons.
En chef/ledare som inte tittar framåt och försöker möta framtiden på bästa sätt är, enligt mig, inte en god förvaltare av sitt uppdrag. I Jesu liknelse om talenterna tycker jag att det framgår väldigt tydligt att vårt kristna uppdrag inte bara handlar om att bevara, utan det handlar om att utveckla. En chef/ledare som enbart ägnar sig åt gårdagen och dagen, riskerar att bli överkörd av morgondagen. Det blir lätt felsatsningar och ekonomiska misstag.
Andlighet handlar inte bara om de tillfälle då Gud, Jesus eller tron nämns. Andlighet handlar precis lika mycket om budget, policybeslut, MBL-förhandlingar och allt det andra som ingår i ledaruppdraget. Den dagen en kyrkoherde delar upp beslut i andliga och världsliga frågor, finns stor risk för att människor, precis som du, tappar förtroende och upplever någon form av dubbelmoral. Alla mina uppgifter har en andlig dimension och påverkar budskapet.
Alla mina beslut och mina uppgifter måste "propagera" budskapet. Därför är även ett Kyrkorådssammanträde en andlig uppgift, enligt mitt sätt att se och tolka uppdraget som kyrkoherde.
Med vänliga hälsningar
Krister
Hej och tack för ditt svar!
SvaraRaderaJag håller med dig om att personalfrågor är viktiga och att det är också viktigt att ha känselspröten riktade mot framtiden. Men även med din ganska breda definition av "personalfrågor" så lyckas du inte övertyga mig om det är den absolut viktigaste arbetsuppgiften för en chef.
Risken med din inställning är att det kan leda till ett farligt beteende som tar sin utgångspunkt inifrån den egna organisationen. Många företag har gott under på grund av att man undvikit att på sin verksamhet lägga det omvända perspektivet.
Ställer en chef sig frågan: Vem är man är till för så blir det nästan absurt om svaret blir den egna personalen. Jag tror att det är här som den svenska kyrkan (heter det så numera?) gjort fel. Kyrkans viktigaste uppgift måste vara att vända sig utåt till sina medlemmar och till alla andra som behöver andlig tröst och hjälp. Vad det inte detta som apostlarna fick direktiv om? Jag kan inte undvika att tycka att ditt synsätt är lite introvert och jag tror att detta är ännu mer markerat hos många andra i ledande ställning inom kyrkan.
Hälsn./Curt
Hej igen Curt och tack för din kommentar.
SvaraRaderaDina tankar får mig verkligen att tänka efter.
Jag ser inte att jag finns till för "den egna personalen". Tvärtom ser jag att jag finns till för alla församlingsbor och dem du lyfter upp.
Min tanke, som du tycker är lite introvert, går ut på att "jag" når många fler genom mina medarbetare. Det innebär att jag gör det du efterfrågar, genom mina medarbetare.
Om jag försöker "rusta" mina medarbetare så att de kan göra det arbete som du anser ligga på mig, då når jag många fler och många fler får del av "mitt" arbete.
Jag kanske "hinner" hjälpa 10 människor i veckan, men om mina medarbetare hjälper till och når 10 människor var, då når vi tillsammans 1000 personer.
Min "filosofi" är alltså att alla medarbetare ska bidra till det uppdrag som du anser vila på mig, inte för att jag är lat eller inkompetent, utan därför att mina medarbetare är kompetenta och därför att vi därigenom når många fler.
Med vänliga hälsningar
Krister
Självfallet skall man som chef se till att alla medarbetare jobbar mot ett gemensamt mål. Detta tror jag inte vi behöver diskutera. Jag menar på inget vis att du ensam skall ta dig an uppdraget men du är ansvarig för att det görs. Det är chefen som skall uttala målen och följa upp att de nås. Sedan är det viktigt att målen formuleras med utgångspunkt från en omvärldsbetraktelse och, som vi varit inne på, en prognos om framtiden. Min poäng är att om inte verksamheten inspireras utifrån och vänder sig utåt så är den näst intill meningslös.
SvaraRaderaFör mig kan det aldrig i sig vara personalfrågorna som är viktigast utan detta är istället att formulera visioner och mål och att ansvara för att dessa bryts ned i konkreta handlingsplaner för de enskilda medarbetarna. I planerna skall det anges hur man rustar och inspirerar personalen. Men detta är underordnat, och styrt av, de övergripande målen.
Jag misstänker att vi kanske i grund och botten inte har så stora skillnader i uppfattning men att vi kanske inte fullt ut förstår varandra på grund av att vi har olika bakgrund,jobbat i olika branscher och att det finns nyansskillnader i hur vi uppfattar ords betydelse. Men detta kan vi nog inte reda ut i kommentatorsfältet på en en blogg.
Nu skall jag i alla fall se på melodifestivalen! Jag antar att du gör detsamma.
Hälsn./Curt
Hej igen Curt och tack för din kommentar.
SvaraRaderaJo, jag ska också titta på Melodifestivalen tillsammans med familjen, men vill ändå passa på att svara dig.
Jag tror att vi, i grunden, har precis samma syn på hur ett företag, en organisation eller en församling, ska drivas.
Vi lägger sannolikt helt olika förståelse i begreppet personalfrågor. För mig är personalfrågor precis det du skriver; att gemensamt ta fram, mål, syfte, vision och värdegrund och via personalen se till att det blir som jag och Kyrkorådet/styrelsen beslutat.
Jag önskar dig en trevlig lördagskväll.
Med vänliga hälsningar
Krister