Har vi någon gång brytt oss om att försöka definiera vad ondska är? Är ondska en egen kraft, ett personlig väsen, något som drabbar vissa och som frodas i vissa sammanhang?
Jag är övertygad om att ondska inte är en egen storhet. Ondska är ungefär som mörker, ett tillstånd där det saknas något. Det går inte att lysa upp mörkret genom mer mörker, därför att avsaknaden av ljus kan inte kompenseras med mer avsaknad av ljus.
Jag definierar ondska som avsaknad av godhet, rättfärdighet och sanning. Det innebär att ondska finns precis överallt, och hos alla människor. Gränsen mellan ont och gott, går inte mellan människor utan den går rakt igenom vårt eget hjärta.
Att se ondska som en brist av godhet, rättfärdighet och sanning, i stället för något som lever sitt eget liv, tror jag gör att det är lättare att ta till sig att ondska förekommer såväl hos mig, som i de kulturer och strukturer där jag är aktiv och deltar.
Vad kan vi då göra för att bekämpa ondskan?
Vi måste börja hos oss själva. Se och erkänna att även vi lider brist på godhet, rättfärdighet och sanning. Sätta ord på ondskan, definiera den och lyfta fram den i ljuset. I ljuset spricker alla troll.
Ingen av oss kommer någonsin att bli så uppfyllda av godhet, rättfärdighet och sanning att det inte finns plats för mer. Och det är okej, vi förväntas inte vara perfekta men vi förväntas att göra vårt bästa och se på oss själv med sanna ögon.
Vi behöver också se över de olika kulturer vi deltar i. Delar de upp människor, i ett vi och ett dem? Finns det plats och utrymmer för alla? Om inte, är skälen till att man "utesluts" tydliga och kommunicerade? Är skälen för uteslutning, samma för alla?
Är de strukturer vi lever i, formella eller informella? Formella strukturer står under tillsyn och beslut kan prövas och överklagas, det går inte i informella. Finns det någon ansvarig person eller styrelse? Är det en öppen eller sluten struktur? Finns det tydliga mål, syfte och värderingar, som alla känner till?
För att kämpa mot ondskan, behöver man inte själv vara allt igenom god. De människorna finns inte, åtminstone så är de ytterst få. Huvudelen av all jordens ondska står helt vanliga människor, normala kulturer och strukturer för. Det är människor, kulturer och strukturer som uppfattar sig själv som goda. Jag skulle tro att även omgivningen gör det.
Det är en ytterst begränsad del av ondskan som kommer från människor, kulturer och strukturer, som är onda rakt igenom. Vi bör betänka att de flesta av dem inte uppfattar sig själv som onda, utan det är något vi andra tillskriver dem. Självklart ska vi kämpa mot ondskan även i dessa sammanhang, men vi får inte stanna därvid. Då finns risken att vi missar att se våra egna brister av godhet, rättfärdighet och sanning.
Så här sa jag i gårdagens veckomässa i Edsbergskyrkan:
SvaraRaderaDet kan tyckas hopplöst ibland att kämpa mot ondskan. Vi behöver bara slå upp en tidning så ser vi att ondskan har stor makt. Inte tror jag att det finns någon djävul, och vi behöver inte heller föreställa oss någon sådan, det räcker så bra med det djävulskap som vi själva åstadkommer. För även om nu djävulen förmodligen inte finns, så finns ondskan i allra högsta grad. Det kan kännas hopplöst. Det kan kännas som om det aldrig spelar någon roll vad vi gör, att vi är vapenlösa mot ondskan. Och ändå tror jag inte att vi är räddningslöst förlorade, trots ondskans makt och betydelse. För jag tror att de allra flesta människor är vanliga, hyggliga människor. Vanliga goda människor. Jag tror att Gud bor i oss alla, även om vi låter Gud ta olika mycket plats, få olika stor betydelse. Vi kan välja att lyssna, eller att inte lyssna, till Guds röst, men jag tror att den finns där. Jag tror att Gud talar till oss. Och det är med Guds hjälp vi kan kämpa mot ondskan - i världen, i samhället, i oss själva. Vi behöver inte kämpa ensamma mot det onda, för Gud, som är godheten själv, kämpar på vår sida. Och ju mer utrymme vi ger Gud och det goda, desto mindre spelrum har ondskan. Det är som när man fyller vatten i en tillbringare – ju mer vatten som finns där, desto mindre luft får det plats. Och vi får inte ge upp kampen, även om den verkar hopplös ibland. Det kan nog vara så illa att ondskan alltid kommer att finnas, jag tror tyvärr inte att vi någonsin kommer att kunna utrota den, inte ens med Guds hjälp – men själva kampen i sig är värd att kämpa. Så länge vi kämpar mot ondskan gör vi Guds vilja. Så länge vi kämpar mot ondskan, var den än sticker upp sitt fula tryne, så länge har godheten trots allt övertaget.
Hej Kjell och tack för din kommentar.
SvaraRaderaAllt jag kan säga efter din betraktelse är: "Amen".
Gud är i mina ögon källan till all godhet, rättfärdighet och sanning.
Desto större plats Gud får i mitt hjärta desto mer fylls det av godhet, rättfärdighet och sanning.
Nåd och frid.
Krister
Intressanta tankar! Hur tänker ni kring de ställen där Jesus talar om en ond makt, djävulen/belsebul/satan?
SvaraRaderaHej Gabriel och tack för din kommentar.
SvaraRaderaJag kan bara svara för mig själv, så får Kjell svara för sig.
Mina tankar motsäger inte att det skulle kunna finnas en ond makt. Men jag tänker mig att ondskan är en sak och en ond makt är något annat.
En ond makt kan vara någon kraft i sig själv och vi kan kalla den djävulen(den som splittrar/delar), satan(anklagaren) eller Belsebul(en kananeisk gud). Men en ond makt kan också vara resultatet av ondskan, dvs resultatet av för lite godhet, rättfärdighet och sanning.
Min poäng är att om vi tillskriver all ondska till en ond makt, så missar vi något, nämligen den ondska som vi bär av oss själva, utan att vi tillhör en ond makt, djävulen eller satan.
Jag tänker mig djävulen och satan som en del av oss själva. Vi har alla delar i vår personlighet som sår split och vill dela upp tillvaron. Vi har också delar i vår personlighet som anklagar, både oss själva och andra.
Jag vill inte gärna se djävulen/satan som en ond kraft som står emot Gud. Då skulle jag på något sätt erkänna att det finns något/någon som är lika stor som Gud och något som kan tillbes på samma sätt som vi tillber Gud.
Enkelt uttryckt skulle jag säga att en ond kraft är avsaknaden av Gud, som är källan till godhet, rättfärdighet och sanning.
Hur tänker du?
Med vänliga hälsningar
Krister
Man kan förstås välja att kalla ondskan djävulen - förr var man ju övertygad om att en faktisk djävul var en realitet, liksom ett reellt och platsbundet helvete. Jag tror som sagt inte att djävulen finns, utan att ondskan är en del av vår egen personlighet, vilket gör oss ansvariga. Det är ingen djävul som förleder oss, och det var nog ingen djävul som frestade Jesus i öknen, utan den ondska som är en del av den mänskliga naturen - men en del som alltså går att besegra
SvaraRaderaHej Kjell och tack för din kommentar och ditt förtydligande.
RaderaMed vänliga hälsningar
Krister
Min bilskolelärare lärde mig att dit man tittar, dit kör man. Därför krockar bilar förvånansvärt ofta med enstaka träd längs vägen. Jag tänker även på H&M underklädesreklam på affischer nära vägen. Liknande gäller när man stirrar på ondskan och låter fantasin skena i väg. Vi ska inte ta lätt på onskan, men den får inte fånga oss i tunnelseende som missar allt de goda vi kan göra i stället!
SvaraRaderaHej Thorsten och tack för din kommentar.
RaderaSom vanligt sätter du fingrarna på en viktig och tänkvärd aspekt på ondskan. Självklart borde vi fokusera mer på våra möjligheter till att göra gott än våra begränsningar som resulterar i ondska.
Med vänliga hälsningar.
Krister
Är det verkligen så viktigt att kunna ge en exakt definition av begreppet ondska? Jag är ganska övertygad om att de flesta av oss har en tämligen lika syn på vad ondska är. Så istället för akademiska/teologiska diskussioner eller strider om diverse begrepp, i detta fall ondskan, så kanske kyrkan borde lägga sina krafter på att på ett mer handfast sätt bekämpa ondskan. Jag har till exempel inte sett eller hört någon reaktion från den svenska kyrkan om den ondska som stora delar av den syriska befolkningen utsätts för.
SvaraRaderaHälsn./Curt
Hej Curt och tack för din kommentar.
SvaraRaderaAtt försöka definiera ondskan är ett första steg att handfast bekämpa den. Jag ser det inte som en akademisk diskussion utan ett konkret sätt att försöka förstå och se ondskan i vårt eget liv. Det är först när vi ser ondskan och erkänner den, som vi kan bekämpa den.
Tvärtemot vad du skriver så tror jag inte alls att de flesta har tämligen lika syn på vad ondska är.
Jag vet inte vad du förväntar dig att Svenska kyrkan ska göra för att bekämpa ondskan i Syrien? Vad kan man göra mer än vad man redan gjort?
Med vänliga hälsningar.
Krister
Bäste Krister!
SvaraRadera"Ett första steg att bekämpa den..." Jag tror er läromästare, som var en handlingens man, inte är speciellt nöjd med det uttalandet. Jag tror också massor av kyrkans medlemmar vill se handling före teologiska hårklyverier. Jag är också övertygad om att det fortsatta minskande antalet medlemmar i Svenska kyrkan till stor del beror på introverta diskussioner istället för praktiska handlingar.
Syrien var bara ett litet exempel på kyrkans passivitet i kampen mot ondskan. Kan du ge exempel där kyrkan de senare åren verkligen på ett konkret plan höjt korset mot ondskan?
Ondskan (jag föredrar egentligen den gamla benämningen Djävulen) finns överallt och måste bekämpas hela tiden. Jag vidhåller att 90% av oss har ungefär samma uppfattning om vad som är ondska. Skall vi försöka komma överens om en detaljerad gemensam definition av begreppet så kan vi älta detta hur länge som helst. Till ingen nytta för någon utom självaste Satan!
Hälsn./Curt
Bäste Curt!
SvaraRaderaTack för din kommentar.
Det vore väldigt spännande att ta del av det underlag på vilket du drar dina slutsatser.
Jag kan tänka mig att en hel del lämnar Svenska kyrkan på grund av interna stridigheter, men jag har aldrig hört att någon begärt utträde på grund av att vi inte utför tillräcklig många praktiska handlingar.
De som begär utträde gör det i stort sett av fyra skäl. 1. De som betalar väldigt stora summor i kyrkoavgift, men inte önskar ta del av kyrkans verksamheter. 2. De som faktiskt inte har råd. 3. De som anser att kyrkan förändras alldeles för fort. 4. De som anser att kyrkan inte förändras tillräckligt fort och inte följer med i tiden.
Svenska kyrkan har genom året bekämpat ondska på olika plan, genom kampanjer, insamlingar, skrivelser och konkreta handlingar.
I den församling där jag arbetar har vi de senaste 12 åren hjälpt en församling i Tallinn att bedriva ett barnhem och ett dagcentrum för gatubarn. Till vardags hjälper vi ungdomar som hamnar snett. Vi hjälper människor som hamnat i missbruk. Vi tar emot dem som behöver hjälp att komma tillbaka i arbetslivet genom praktik och arbetsträning. Vi hjälper människor till upprättelse genom att de får avtjäna samhällstjänst hos oss. Vi hjälper de som mår psykiskt dåligt och de som sörjer. Jag skulle kunna räkna upp hur många aktiviteter och verksamheter som helst, där vi som församling hjälper till att bekämpa ondskan på olika nivåer och på olika sätt.
Personligen har jag arbetat i Afghanistan för att hjälpa flickor så att de kan gå i skola och för att hjälpa kvinnor att komma ut i arbetslivet. Jag har också arbetat i Thailand efter tsunamin, för att se till att de avlidna skulle bli omhändertagna på ett pietetsfullt och värdigt sätt.
Det är också några sätt att bekämpa det som vi uppfattar som ont. Krig och naturkatastrofer.
Jag tror fortfarande att en viktig ingrediens i att bekämpa ondska handlar om att definiera den.
Om du läser mitt första inlägg en gång till, då ser du att det är min övertygelse. att det första steget och viktigaste steget är, att bekämpa ondskan, i och hos oss själva.
Att definiera ondskan som en brist på eller en avsaknad av godhet, rättfärdighet och sanning är, enligt mig, en del av detta steg.
Om man ska bestiga Mount Everest, så är första steget precis lika viktigt som det sista.
Att försöka bekämpa ondskan hos någon annan, eller på en annan plats än där jag själv befinner mig, gör inte att min egen ondska försvinner.
Hälsningar
Krister
Hej igen Curt.
RaderaAtt följa vår läromästare är att göra det i ord och handling.
Med vänliga hälsningar
Krister
Jag försäkrar att intellektuella diskussioner är det minsta jag ägnar dagarna åt. Jag bekämpar ondskan, på det sätt jag kan. Men visst måste man ibland diskutera också, och visst är det skillnad på om Djävulen är en självständig makt som vi är så att säga fristående ifrån, eller om ondskan finns i oss, och på så vis gör oss ansvariga för den på ett helt annat sätt.
SvaraRaderaHej Kjell och tack för din kommentar och ditt förtydligande.
SvaraRaderaJag håller med dig. En normal arbetsdag är fylld av verksamhet och praktiska uppgifter, där vi bekämpar ondska på olika nivåer och på olika sätt, efter bästa förmåga.
Självklart handlar det om hur vi definierar ondskan.
Med vänliga hälsningar.
Krister