För första gången i mitt vuxna liv är jag rädd för att ta ställning och uttrycka mina åsikter och ståndpunkter. Att andra känner likadant blev tydligt för mig i går.
Det som gör mig rädd är att jag riskerar att kopplas samman med någon jag inte vill kopplas samman med, enbart på grund av att jag delar en åsikt med dem. Lika rädd är jag för att min tystnad innebär att alla sidor kan göra anspråk på min röst och mitt medhållande.
Om jag kritiserar någons åsikt är det stor risk att jag får ovänner, eller åtminstone motståndare, som jag inte vill ha. Det har blivit som Jesu ord om att "den som inte är med mig, den är emot mig". Hur lyckas någon/några att obemärkt lägga beslag på och göra anspråk på Sanningen?
Mest skrämmande är dock att jag kan bli anklagad för en ståndpunkt enbart för att jag känner eller är vän med någon som kan ha en klandervärd åsikt, i någons ögon. Det kanske räcker med att jag är vän med personen på Facebook? Eller att någon av mina vänner är det?
Situationen är skrämmande och obehaglig. Jag ser framför mig hur allt fler tystnar i debatten och att den överlämnas till de mest högljudda och dem med flest resurser i form av kontakter och nätverk. Samtidigt är det kanske strategin? Om alla andra är tysta, då framstår min åsikt som den enda och den Sanna.
Jag ber för att det ska bli ett "ordstillestånd", fram tills det att det skapats debattregler som alla är överens om. Jag ber också med William Penn's ord:
"Gud, hjälp oss att inte genast avvisa det som vi inte begriper.
Ge oss mod att möta det nya, tålamod att förstå det främmande
och visdom att ta emot det goda som kan finnas
där vi minst av allt väntat det".
"Hjälp oss att vörda all god vilja och ärlig strävan.
Och om vi avvisar en människas åsikter, bevara oss
då från att ta avstånd från hennes person".
En liten bönbok; bön 205
Och om vi avvisar en människas åsikter, bevara oss
då från att ta avstånd från hennes person".
En liten bönbok; bön 205
En person är så mycket mera än dennes åsikter. Träffar jag en järnvägsentusiast som även är sverigedemokrat, då kan vi två väl komma överens om att "lyfta på hatten" och gå förbi politiken och prata ånglok i stället? Kan man klara detta i sådana "värdsliga" frågor, bör detta väl även kunna tillämpas på kristna i kyrko- och trosrelaterade frågor.
SvaraRaderaGod morgon Thorsten och tack för din kommentar.
SvaraRaderaJag vet att det går att tillämpa "lyft på hatten" i många kyrkliga sammanhang och i kyrko- och trosrelaterade frågor.
Dock är jag osäker på att principen går att tillämpa i den offentliga debatten.
Ha en trevlig dag.
Krister
Hej Krister!
SvaraRaderaJag förstår din oro eftersom det är en åsikt som du tydligen inte är ensam om.
Själv har jag reflekterat över samma saker (fastän jag naturligtvis inte står i din kyrkliga position) men då kommit fram till att om jag INTE säger det som rörs inom mig vad säger det om Mig, för mig själv.Vad gör det med ens inre om man backar för viktiga åsikter, tankar och reflektioner. Vad gör det för ens egen självförståelse och Vem vinner då på detta? För mig själv handlar det om hur evangeliet hos mig ska få sig ett uttryck. Ibland måste man ta ställning och försöka uttrycka det på ett sådant sätt så att åsikter som inte är förenliga men min syn på evangeliet faktiskt måste protesteras mot.
Synen som nu framkommer hos en del är en syn där just rädslan framhävs och man kommenterar därmed sina åsikter genom anonymitetens dunkel. Detta gör att åsikter kan spridas som kanske inte jämt är relevanta, att rykten sprids etc utan att det går att bemöta dessa åsikter eftersom det sker inom anonymitetens tecken.
"Rädslan" sägs då vara det viktiga och skymmer därmed de viktiga frågorna. Att vi, oberoende vilka åsikter man har, som är aktiva inom SvK inte ska våga säga saker pga av en slags rädsla så måste man fråga sig: vad eller vem är man rädd för. Behöver man egentligen vara rädd för människor som styr i det dunkla om man är trygg i sin egen person, i sin egen teologiska reflektion? Att väja för rädslan är ju det som historien har visat oss vara grogrunden för de rörelser som Jag anser går stick i stäv mod evangeliet. Om man bekämpar rädslan och för upp saker till ytan har man alltid en möjlighet att bekämpa det som kan vara åsikter som är "farliga".
Att komma ihåg är ju att det inom alla grupperingar/ människor finns en godhet men att just denna godhet ibland kommer i skymundan för att man hetsas att dras med i en högljuddhet. Men man har alltid en möjlighet att välja att säga sin mening i lugn form.
Mvh
Micke
Ps Här kan du se hur Jag ställer mig mot den anmälan som de såkallade förbundet "humanisterna" gjort mot Seglora Smedja.
http://1000goodangels.wordpress.com/2012/03/08/har-inte-christer-sturmark-och-det-sakallade-forbundet-humanisterna-nu-passerat/
Hej Micke och tusen tack för din kommentar.
SvaraRaderaSjälvklart har du i grunden helt rätt. Det är när man är rädd som man bör göra sin röst hörd. Å andra sidan är det lätt att höja sin röst när man är på samma sida som majoriteten eller de som är mest högljudda.
Det är endast den som är rädd, som behöver vara modig.
Jag vill inte vara den jag blir om jag inte säger vad jag tycker och tänker, samtidigt så kan jag inte riktigt överblicka konsekvenserna.
Min rädsla är mer en lojalitetskänsla än en egoistisk känsla. Jag lider med alla dem som säger vad de står för och som sedan dras i smutsen och all deras ära och redbarhet tas ifrån dem.
Min teologi och mina ståndpunkter är egentligen väldigt "mainstream", men jag vill gärna lyssna till de som tänker annorlunda. Jag vill förstå deras tankar och på vad de bygger sina åsikter.
Som det blivit nu, så har alla dem som går emot strömmen tystnat, utom en väldigt liten grupp. De samtal jag har utanför nätet ger uttryck för helt andra synpunkter än de som framkommer i debattinlägg och kommentarer.
Jag tror inte att det är någon som styr helt i det dunkla, däremot är jag övertygad om att det finns dem som använder alla sina kontakter och sitt sociala nätverk för att påverka. Eftersom dessa inte redovisas öppet skapas en osäkerhet som lätt sätter sig till rädsla.
Jag kommer att fortsätta framföra mina åsikter i sakfrågor, men jag undviker att ta ställning för eller emot någon person. En människa är så mycket större än sina åsikter.
Att debatten ser ut som den gör just nu, bär flera personer ansvar för. Jag vänder mig inte mot någon av dem. Jag delar åsikter med båda sidorna, men jag vänder mig mot deras sätt att debattera.
Det är, i mina ögon, inte okej när man inte skiljer på sak och person. Det är inte okej när man ger varandra epitet eller kopplar samman personer med organisationer eller politiska åsikter som man inte diskuterar. Det är inte okej att anmäla varandra för att man inte delar åsikter.
Men som sagt, så delar jag i grunden, allt det du skriver.
Med vänliga hälsningar
Krister
Ett samhälle där man anmäler och stämmer varandra för åsiktsyttringar, även de som kanske blev något misslyckade och klumpiga, gör mig bekymrat. Påminner om den sorts barn som vid varje små dispyt springer till läraren/föräldern/stora syskon och klagar. Väx upp!
SvaraRaderaOch Krister, jag tycker det är fint att vara "mainstream", i en tid då alla ska stajla med att vara någonting särskilt. Det finns inget finare än en vanlig människa!
Hej Thorsten och tack för din kommentar.
SvaraRaderaVisst blir man bekymrad när den ena anmälningen efter den andra hamnar hos de olika stiftens domkapitel.
Tack för dina ord om "mainstream" och människovarande.
Med vänliga hälsningar
Krister