söndag 11 oktober 2009

Hållhakar

När jag ändå är i gång och skriver om makt så kan jag inte låta bli att lyfta upp den värsta avarten av "informationsmakt" - hållhaken. När en människa får en hållhake på en annan människa, så får han eller hon, makt över den andre.

Även hållhakar kan delas in i två olika grupper - faktiska hållhakar och inbillade hållhakar.

Om någon vet något om mig, som jag önskar att andra inte ska få reda på, då har de en faktisk hållhake på mig. Det innebär att den andre har makt över mig. De kan öppet hota med att avslöja informationen, eller bara ingjuta en känsla i mig att de kommer att göra det, om de inte får vissa förmåner eller tjänster. Faktiska hållhakar handlar sällan om så allvarliga saker. Oftast är det inte värre än att de flesta skulle "rycka på axlarna" åt dem. Faktiska hållhakar är för det mesta ömsediga, så att ingen tjänar på att "avslöja" dem. Till saken hör också att de för det mesta kommer fram, förr eller senare.

Vissa personligheter är otroligt duktiga på att skaffa hållhakar på andra. Dessa personer kan skapa ett förtroende, där människor öppenhjärtligt berättar saker, som de sedan ångrar. Inte sällan är dessa personligheter också duktiga på att få en, att känna att det bästa vore om förtroendet stannade hos dem. Vips, så har de skapat en inbillad hållhake. Egentligen vet de inget som kan skada en, men de kan få en att känna, att de gör det.

Inbillade hållhakar kan också vara mer subtila. Den andre ger mig något som jag saknar och "kräver" i utbyte något som de behöver. Det kan handla om så enkla saker som erkänsla, bekräftelse och beröm, i utbyte mot att få gå en kurs, ändrade arbetsuppgifter eller förmåner som ligger i gränslandet för det tillåtna. Inbillade hållhakar behöver i grunden, inte vara "negativa". Det kan lika gärna handla om att man "känner" någon eller att man har något gemensamt. Att tillhöra samma fotbollslag eller jaktlag, kan faktiskt bli en hållhake. Att ha köpt eller sålt en tjänst eller en vara, kan också utvecklas till en hållhake.

Inbillade hållhakar är svårare att förhålla sig till än faktiska hållhakar. Faktiska hållhakar känner man till och kan lösa upp, men inbillade hållhakar ser man inte alltid. Det kan till och med vara så att jag inte är medveten om dem och skulle bli ytterst irriterad om någon skulle påpeka dem.

Att finnas i ett socialt samspel, på arbetet, hemma och i föreningar, är att utsätta sig för risken att hamna i en "hållhake situation". Det främsta man kan göra är, att alltid försöka vara öppen och ärlig samt att inte göra något som man inte kan stå för. Skulle man inte lyckas med det, vilket ingen av oss alltid gör, kan man alltid "avrapportera" till den eller de som har den reella makten. Genom att berätta för de som har den reella makten så har man avdramatiserat hållhaken så att den inte fungerar.

Vi riskerar också att ständigt hamna i inbillade "hållhake situationer". Det vi kan göra åt dem, är att lita till vår intuition Berätta inget som du inte är beredd att höra från någon annan, om du inte har 100 % förtroende, för den du pratar med. Försök att se på dina relationer ur ett "helikopterperspektiv", fundera kring frågor som: Vilka motiv har han/hon? Varför berättar de det för mig? Vad är hans/hennes syfte med detta? Vad är det de vill uppnå?

Vi kan aldrig helt skydda oss mot inbillade hållhakar, men om vi ständigt reflekterar över våra relationer och har ett nätverk där vi känner oss trygga, då kan vi bryta sönder hållhakarna. Vi kan också titta på de sammanhang där vi befinner oss i, ur ett "utifrån perspektiv". I slutna grupper där det finns liten insyn och mycket "förtroliga" samtal, är risken att jag ska hamna i en inbillad "hållhake situation", som störst.

9 kommentarer:

  1. Hej Krister!
    Tack, det är bara så bra. Själv har jag aldrig upplevt mig vara i en "hållhakesituation" och därför antagligen varit naiv om hur andra kan ha det i min omgivning. Men jag undrar om ett givet förtroende ibland kan syfta till vara en "omvänd hållhake" dvs "nu vet du en hemlighet om mig och är därmed min förtrogne!". Kan det vara så?
    GB

    SvaraRadera
  2. Hej igen GB.

    Jag är helt övertygad om att det kan vara så. "Hållhakar" kan uppstå eller skapas av de mest oskyldiga situationer. Ingen kan skydda sig helt mot "hållhakar" men jag tror att vi alla behöver bli medvetna och reflektera över dem.

    Krister

    SvaraRadera
  3. Hej Krister!

    Jag skulle vilja återgå lite till fredagens diskussion och även vinkla ditt senaste inlägg med att ta upp en annan sorts makt.
    Det finns människor som älskar att sätta igång bråk och konflikter på våra arbetsplatser och det verkar som om att deras uppgift är mera att skapa osämja än att de ska arbeta.
    Deras makt är att skapa sprickor i t.ex. ett arbetslag som fungerar bra.
    Ju mera bråk och osämja de lyckas skapa ju bättre mår dessa människor.
    Med en skenhelig min verkar de helt oskyldiga till att just de har lyckats sätta igång ett bråk.

    Sedan har vi de som ständigt gråter i tid och otid för att få sin vilja igenom med dessa tårar.
    Med ”teatertårar” försöker de få makten att styra och ställa över oss andra.
    Där flera ska anpasssa sig efter en person istället för tvärtom eller tilltvingar sig fördelar och positioner genom sina rödgråtna ögon.
    Men tyvärr har vi allt för många chefer idag som köper desssa tårar istället för att ta konfrontationen om varför personen alltid ska ta till tårar så fort det bär dem något emot eller att det också finns andra människor som man också måste ta hänsyn till.
    Är det vuxna människor eller är dom kvar i barnstadiet?

    Det är där det är så viktigt att man har en bra ledare som visar vad man tolererar och inte tolererar.
    Jag förstår och vet att det kan vara svårt ibland att vara ”hård” mot dessa som sitter med rödgråtna ögon och känner sig orättvist behandlad men det spelar ingen roll hur man behandlar dessa personer för de ser sig själva som nummer ett i alla lägen.
    Att det finns andra människor runt omkring dem att ta hänsyn till tycks de inte ha förstått och vill inte heller utan om de kan gråta en skvätt till så får de ofta sin vilja igenom.
    Idag har vi allt för få chefer som vågar och är starka nog till att ifrågasätta deras beteende och att man kanske inte köper deras tårar i fortsättningen.
    Det är tufft att stålsätta sig emot deras tårar och jag beundrar de ledare som klarar av det. Men om man gör det så vinner oftast alla på det i längden och det kan bli en bättre och rättvisare miljö att arbeta i .Där inte en person får styra över alla andra utan att andra också får komma till tals och göra sig hörd.

    C.C

    SvaraRadera
  4. Hej igen CC.

    Jag känner väl igen din beskrivning. Jag vet inte vad det är som gör att vissa människor får energi av att andra bråkar. Ibland undrar jag om de skapar bråk för att de ska slippa undan något, eller för att de ska få vara i fred. Kanske är det så att så länge andra bråkar så slipper de själv att hamna i bråk? Kan det vara en form av konflikträdsla?

    När det gäller de som styr sina arbetskamrater med känslor så känner jag också igen mig. Jag skulle kalla det omvända hållhakar, ungefär som GB beskriver i sin kommentar. Det ända sättet att få dem att sluta är att aldrig ge dem den vinst det innebär att gråta. Inom psykologin pratar man om sekundärvinster. Själv försöker jag att få dessa människor att ta ansvar för sina tankar och känslor. Blir jag så ledsen för något då får jag gå hem och gråta i stället för att störa mina arbetskamrater.

    Jag brukar säga att det är tillåtet att visa känslor på arbetsplatsen men att jag inte fattar beslut utifrån vad andra känner. Beslut fattar man på faktiska underlag och känslor, inte bara på känslor.

    Hoppas att jag återkopplat på ett begripligt sätt.

    Krister

    SvaraRadera
  5. Hej igen Krister!

    Jag hoppas att du inte misstycker att jag fortsätter med mina kommentarer.
    Du får gärna säga ifrån om du tycker jag är störande på din blogg.

    Angående de som ständigt gråter i tid och otid för att få sin vilja igenom med dessa tårar svarade du mig:
    ”Blir jag så ledsen för något då får jag gå hem och gråta i stället för att störa mina arbetskamrater”.
    Jag vill nog höja ett varningens finger där. Att få gå hem för att man är ledsen då ska det verkligen finnas en stor anledning till det.
    De här människorna ser snabbt chansen till att utnyttja situationen och utökar sin makt med att gråta först och sedan sticka hem. Snart har du en person som lämnar jobbet också gråtandes i tid och otid. Dessutom står det nog inte på förrän du har facket hos dig som ifrågasätter dig och ditt ledarskap.

    Vidare så säger du:
    ”Själv försöker jag att få dessa människor att ta ansvar för sina tankar och känslor”.
    Jag skulle vilja att du vidareutvecklade detta för jag undrar verkligen hur man gör då?
    Oftast är dessa personer så fokuserade på sig själva att de har svårt att förstå problemen och ännu mindre förstår de att just det är dom själva som skapar problem för andra i sin omgivning.
    Ibland har jag tänkt att man kanske skulle ge dem en spegel och be dem berätta om vem det är som de ser och hur den människan bakom spegeln verkligen är.
    Och samtidigt fråga varför de alltid måste ta till tårar om det inte går eller blir som just dom har tänkt sig.
    Men det är bara en tanke…..

    C.C

    SvaraRadera
  6. Hej igen CC. Du är inte det minsta störande - tvärtom. Genom diskussioner som de vi har så utvecklas jag och jag lär mig något varje gång jag måste tänka igenom mina svar.

    Jag menar inte att man ska få gå hem från jobbet för att man gråter utan att det kostar en sjukskrivning. Det jag menar är att man ska ta konsekvensen av sitt beteende. Det är inte ok att störa alla på arbetsplatsen genom att sitta och gråta. Mår man dåligt, då får man sjukskriva sig.

    Jag skulle bli glad om facket kontaktade mig i en sådan situation för förr eller senare blir det i alla fall en rehabutredning för att gå till botten med vad som är problemet. Genom att konsekvent "tvinga" dessa människor att ta ansvar för sina känslor och sitt beteende, utan att de tjänar på det, tror jag, är enda sättet att bryta beteendet på.

    Med att ta ansvar menar jag just att då får man sjukskriva sig, gå till läkaren och så vidare. Jag kan också tänka mig att ta in skyddsombudet och tala om att personen som gråter påverkar den psykosociala arbetsmiljön på ett dåligt sätt.

    Jag tror också att det är vikigt att påverka alla runt omkring, så att de inte springer och tröstar och tycker synd om. Oftast är det just detta de vill uppnå. Genom att skicka hem dem med sjukskrivning så avlastar man alla de som inte klarar av att se dem gråta.

    Jag tycker verkligen att du satt fingret på ett vanligt problem på våra arbetsplatser. Det finns säkert inte bara ett sätt att hantera den här typen av personligheter. Jag tror att det inte spelar någon roll hur jag som chef agerar de hittar en anledning att bli ledsna och gråta ändå.

    Kanske det bästa är om man kan och vågar prata öppet om det på arbetsplatsen och att chefen talar om att vi är inte anställda för att trösta varandra. Den som är ledsen och gråter ska ta konsekvenserna av det och inte belasta sina arbetskamrater.

    Krister

    SvaraRadera
  7. Hej igen Krister!

    Tack för att jag får skriva kommentarer på din blogg.
    Jag tycker själv mycket om att få sätta ord på mina tankar och funderingar men det är svårt att finna någon som jag kan utbyta dessa med.
    Därför kändes det roligt när jag hittade din blogg – någon mer som sitter och funderar
    som jag.

    Våran senaste diskussion har ju handlat om människor som tar till tårar för att försöka få sin vilja och skapa en viss sort makt genom att gråta.
    Och som du skriver så finns det säkert inte bara ett sätt att hantera den här typen av personligheter.
    När jag skrivit om detta så har jag utgått från egen erfarenhet men i vårat fall slutade det med att personen fick en personlig varning från chefen för det hela höll på gå helt över styr.
    Det verkar som att det har hjälpt men man vet ju aldrig. Risken finns ju att det händer saker igen som får personen att ta till tårar.

    Får jag fråga om en helt annan sak?
    Skriver du din predikan själv?
    Om du skriver en sådan vad utgår du då ifrån?
    Jag förstår att årstider kan styra det liksom var vi är i kyrkoåret.
    Men du får gärna skriva en ”blogg” om det.
    Jag tycker att det skulle vara mycket intressant att få läsa om det.

    Vänliga hälsningar
    C.C

    SvaraRadera
  8. Hej igen CC.

    Vi får verkligen hoppas att chefens varning hjälper även framöver.

    Jo jag skriver alltid min predikan själv. Jag utgår från de texter som finns angivna i evangelieboken.

    Kyrkoårets helgdagar är indelade i olika teman. För varje helgdag finns det tre olika årgångar och för varje årgång finns det tre texter plus en psaltarpsalm.

    Jag brukar läsa igenom texterna någon vecka innan så att de finns i bakhuvudet. Någon dag innan gudstjänsten bestämmer jag mig för vad jag vill säga och sedan skriver jag predikan. Ibland behöver man läsa kringlitteratur för att tolka texten. Så gott som alltid måste man läsa vad som står i bibeln innan och efter det textavsnitt som är angivet.

    Någonstans i predikoprocessen letar jag också fram psalmer till gudstjänsten. Det är inget ovanligt att jag i dem hittar hjälp till tolkning.

    Jag ska ta dig på orden och skriva en blogg och hur en predikan växer fram.

    Krister

    SvaraRadera
  9. Hej, Krister!Jag har läst din blogg om hållhakar och faktiskt tyckte om den. På slutet av deT diskuterade ämnet skrev du något som är intressant för mig. Nämligen, citat ” Någon dag innan gudstjänsten bestämmer jag mig för vad jag vill säga och sedan skriver jag predikan. Ibland behöver man läsa kringlitteratur för att tolka texten”. Skulle du kunna tipsa mig några böcker på svenska som hjälper dig att tolka bibeltext? Tack på förhand. Vänligen A.K.

    SvaraRadera