fredag 30 oktober 2009

Helgonen

För ett tag sedan mötte jag ett helgon. Ett livs levande helgon. Hon var inte ett sådant helgon som vi normalt tänker på, ett sådant som levt för flera hundra år sedan och nu sitter i himmeln tillsammans med alla de andra stora och kända helgonen. Birgitta, Maria och Fransiskus.

Nej, det helgon som jag mötte, var en livs levande person. Svea, som hon heter är inte särskilt berömd eller omtalad. Hon har inte uträttat några storverk, som är omskrivna vare sig i tidningar eller har varit med på teven.

Hur kan jag då påstå att Svea är ett helgon. Enligt gammal katolsk tradition är det inte många som blir helgon. Det är en kanoniseringsprocess som tar minst hundra år, innan någon kan förklaras som helgon.

Nathan Söderblom, vår kanske främste ärkebiskop hittills, han sa så här: "Helgon är de som i liv, i väsen och handling, klart och tydligt visar att Gud lever."

Och det gör Svea. Inte för alla i hela världen. Inte ens för alla i Jakobsberg. Men för dem hon möter och för dem som vill se det, då visar Svea genom sitt eget liv, genom sitt väsen och genom sina handlingar, att Gud lever.

Hon möter alla människor lika trevligt och öppet. Nästan lite nyfiket. Hon lyssnar och tröstar. Hon är sen att döma, men snar att förlåta. Hon försöker aldrig att "pracka på" någon sina egna åsikter. Men framför allt så är Svea, trots sin höga ålder, alltid så levande. Nästan som ett barn. Lätt till skratt men också till allvar och tårar.

Jag glömmer aldrig första gången, jag förstod att Svea var ett helgon. Jag hade träffat henne många gånger tidigare, både i kyrkan och ute på stan. Vi hade ofta pratat om ganska ytliga saker, som väder och vind, klädsel och sådant. Trots att vi inte kände varandra närmare, hade jag som de flesta av oss ju ofta har, en bestämd uppfattning om Svea. Jag hade stoppat in henne i ett fack. Jag visste av hennes klädsel att döma och av hennes språk, att hon var: välutbildad, numera pensionär, att hon hade en god ekonomi och att hon tillhörde övre medelklassen.

Men den här dagen, då när jag förstod att hon var ett helgon, då försvann allt det där. Svea var inte längre den där typiska kyrkobesökaren, som jag förstod att jag ansett om henne. Allting upphörde när jag såg henne stå och krama om en alkoholist.

Det var något med hennes ögon. De lös som små stjärnor. Varmt, välkomnande. De såg på alkoholisten och bara på honom. Svea registrerade inte något eller någon annan än mannen framför henne. Han var smutsig och luktade verkligen allt annat än gott. Aldrig hade jag trott att Svea så mycket som skulle ha sneglat på en människa i det skicket, men det gjorde hon. Och hon gjorde så mycket mer.

Hela Svea var fullständigt uppfylld av, vad jag skulle vilja kalla, ett ljus.

När Sveas värme och omtanke omslöt mannen, började han gråta. Inte av skam eller skuld, utan av glädje. Någon hade sett honom och bekräftat att han var en fullvärdig människa. Jag smög mig närmare för att höra vad som sades. Nu tröstar hon honom säkert med ett par vänliga ord, tänkte jag. Men ack vad jag bedrog mig. Orden som hon sa, var som salt i såren.

"Du måste ta dig samman. Det är ditt eget ansvar. Du väljer."

Hur kunde hon stå och säga så till honom? Det var som att sparka på den som ligger ned. Men mannen verkade inte reagera negativt på hennes ord, tvärtom. Det var som om han tog emot varje ord och lindade in dem i sitt hjärta. Svea sa det inte hårt eller otrevligt, tvärtom. Hon sa det mjukt och fint, med lite obehag i rösten, som om hon var på väg att gråta.

De skildes åt. Mannen har jag inte sett efter denna händelse. Vart han tagit vägen och hur det gått för honom det vet jag inte. Kanske har han klarat sig, kanske inte.

Däremot har jag pratat med Svea. När jag frågade henne om samtalet med mannen, mindes hon det knappt. "Äsch det var väl inget?", var allt hon sa.

"Men det var det ju", vidhöll jag. "Du gav ju mannen hopp och ett eget ansvar. Du upprättade ju honom."

"Jag gjorde absolut ingeting", svarade Svea. "Ingeting som inte alla, kan och bör göra. Om någon gav mannen något, så var det Gud."

"Men i så fall var det genom dig, som Gud gav honom allt det där", svarade jag.

"Det är möjligt", inflikade Svea."Gud använder sig av oss alla ibland."

Är inte detta typiskt för ett helgon? Svea gör något som vi alla önskar att vi kunde eller att vi vågade, sen säger hon att det inte var hon utan Gud som gjorde det.

Kan Gud använda oss då? Dig och mig?

Givetvis. Gud behöver oss alla, som budbärare, som ljus och som salt. Och vi skall alltid minnas att varje helgon har en historia och alla syndare har en framtid.

4 kommentarer:

  1. Det fanns ett helgon på Sergels torg. Hon hette Maria och spelade orgel, sjöng psalmer.
    Varje dag släpade hon ner sin orgel på hjul till torget, i ur och skur, satte sig under det överskjutande taket och spelade från morgon till kväll. Hon var väl känd av alla som rörde sig där och gav hopp och tröst. Polisen respekterade henne, men sedan kom en ny polischef och då började de att bråka med henne, försökte hindra henne utan framgång Till slut gav de upp. Nu är hon borta sedan åtskilliga år och jag saknar henne varje gång jag passerar torget. Hon fyllde en stor uppgift. Jag pratade med henne och köpte hennes bok och kassettbandoch hon berättade om sin besvärliga situation. Hon hade blivit gammal och krasslig men kämpade på ändå.

    SvaraRadera
  2. Hej Anonym!

    Jag delar helt din uppfattning.

    På något sätt tillhörde Maria Stockholm. Jag säger som Mattis i Ronja Rövardotter, hon fattas mig...

    Maria var ett riktigt vardagshelgon och det känns tomt att gå på Sergelstorg när hon inte är där.

    Med vänliga hälsningar,

    Krister

    SvaraRadera
  3. Hej Krister!
    I somras var jag i en större stad och hade några ärenden att uträtta. Jag liksom alla andra halvsprang nästan och vi alla var fokuserade på att komma fram så fort som möjligt.
    Min blick fastnade tidigt på en äldre kvinna med rullator som försökte ta sig in i en butik vars dörr gick utåt.
    Hon kämpade med dörren men ingen brydde sig i hennes situation.
    Även jag gick förbi utan en tanke på att hjälpa henne men efter några steg stannade jag till och skämdes över min nonchalans mot en medmänniska.
    Jag vände mig hastigt om och insåg att det bara skulle ta mig några minuter att hjälpa en annan människa.
    Framme vid dörren frågade jag vänligt om hon ville ha hjälp med dörren.
    Jag kommer aldrig att glömma hennes skrämda blick och hon granskade mig som om jag skulle överfalla henne och kanske ta hennes handväska.
    Men jag visade istället ett vänligt leende och plötsligt sken hela hennes ansikte upp och sa:
    Det var verkligen bussigt av dig att vilja hjälpa mig.
    Kvinnan steg in i butiken och jag fortsatte att stressa vidare. Men jag kan lova att mitt samvete kändes betydligt bättre efter detta och jag lovade mig själv att i fortsättningen bli mera hjälpsam mot min nästa.
    Nästa gång kanske det är min tur att behöva hjälp och då hoppas jag att även jag får bli sedd av en medmänniska.
    Vi behöver många som Svea och vi kan ju alltid börja med oss själva.

    Vänliga hälsningar
    C.C

    SvaraRadera
  4. Hej CC!

    Det var vänligt gjort av dig. Om man bemöter sina medmänniskor med kärlek och hjälpsamhet så tror jag att man i det långa loppet blir bemött på samma sätt.

    För några år sedan gick jag förbi en missbrukare som låg utslagen på perrongen vid T-Centralen. Jag tittade på honom och bad tyst för mig själv: "Herre förbarma dig över honom".

    När jag satt mig på min tunnelbana insåg jag att jag bett helt fel. Jag ändrade min bön till: "Herre förbarma dig över mig".

    Jag vet inte varför jag och många andra är så rädda för att hjälpa till. Kanske är det för att vi inte vågar lägga oss i eller bli inblandade i något.

    Men från den dagen då jag gick förbi missbrukaren, "tvingar" jag mig att hjälpa till, lägga mig i, ringa ambulans eller polis och så vidare.

    Visst har det kostat mig en och annan utskällning och några sura kommentarer, men precis som för dig, så har mitt samvete mått bättre.

    Ha en riktigt bra dag.

    Krister

    SvaraRadera