Om dåden hade hänt någon annanstans i världen, är jag ganska övertygad om att förklaringsmodellerna mindre hade handlat om gärningsmannens psykiska hälsa, och mer om större och övergripande frågor. Precis som massmedia så är jag övertygad om att det är en psykiskt instabil person som begått illdåden, men ändå ställer jag mig frågor som handlar om samhället, sociala strukturer, gemensamma värderingar och ett gemensamt ansvar.
Jag tror nämligen, att det finns en risk att vi gömmer oss bakom gärningsmannen - en person som vi anser har givit ondskan ett ansikte. Även om han är skyldig och ansvarig för sina handlingar, så undrar jag om det hade gått att förhindra. Har vi ett gemensamt ansvar för att förebygga och förhindra att instabila personer utför vansinniga gärningar?
Vad är det för ett samhälle som tillåter enskilda personer att äga och inneha automatvapen? Vad är det för ett samhälle som tillåter människor att köpa ingredienser som alla känner till kan användas för att göra bomber? Vad är det för ett samhälle som inte reagerar när personer skriver hotfulla inlägg på Internet? Vad är det för ett samhälle som inte reagerar när personer börjar bete sig på ett sätt som indikerar att de är, på väg att bli extremister? Vilken typ av samhälle vill vi ha?
Samhället är inte bara myndigheter och "det allmänna" - samhället det är vi alla. Jag tror att denna händelse kommer att påverka samhället under mycket lång tid. Lika övertygad är jag om att den kommer att förändra samhället precis som tsunamin 2004 gjorde, även om det då inte fanns någon som var personligt ansvarig.
Jag ställer mig också frågor som, hur mycket är den personliga friheten och integriteten värd? Är den värd drygt 90 människoliv? Är jag beredd på att avstå från en del av min integritet för att förhindra att andra använder sin, i syfte att göra illa? Hur mycket av min personliga frihet är jag beredd att "offra", för att andra inte kan hantera sin egen frihet? Var går gränsen mellan det samhälle vi vill ha och det samhälle som är möjligt att skapa?
Kanske är mina frågor för tidigt ställda, men ändå är det dem jag ställer mig i dag, trots att jag vet att det inte finns några svar på dem. Jag är tacksam för att massmedia informerar och försöker ge oss svar på vad, hur och varför. Men det får i nuläget inte finnas några frågor som är tabu att ställa. Även om vi aldrig kommer fram till några svar, så får det inte hindra oss att ställa frågorna - alla frågor - även de mest obehagliga. Tystnaden och likgiltighet är också några av ondskans ansikten. I vissa avseende de mest obehagliga, för de kan inte bekämpas.
Efterhand så är jag ganska övertygad om att vi kommer att hitta svar. Kanske inte de korrekta och mest sanna, men svar som gör att vi kan leva vidare. Svar som i bästa fall, också förhindrar att händelser som dessa upprepas.
Jag fortsätter med min tysta bön för de drabbade, deras anhöriga, hjälparbetare och de som har ansvaret för att hantera tragedin.
Frågan om integritet är verkligen känslig. I mitt huvud snurrar tankar som
SvaraRadera- törs jag fortsätta kommentera på Soldatmammans blogg med mitt namn, där så månnga åsikter luftas som står SD och den bakomliggande myllan nära eller riskerar jag att en googlare/SÄPO kopplar ihop mig med dessa åsikter?
- törs jag fortsätta vara öppen med min diagnos Aspergers Syndrom som i den förenklade diskussionen ofta kopplas till isolerade nördoga män med farlga specialintressen?
Eller ska jag hädanefter knipa knäft om andra frågor än väder och vind (för anonym, det vill jag inte vara, det går mot alla mina instinkter)?
Jag har haft vänner i DDR och besökt detta Stasi-land ofta och kom även ihåg terroristhysterin i (Väst)tyskland på 70-talet, den tyska hösten, där risken var stor att staten lämnade rättstatens begränsningar.
Så det där med att släppa på integriteten, det är svårt för mig. Jag vill inte ha ett angiverisamhälle där man anmäler enstöringar till SÄPO. Däremot önskar jag mig ett samhälle där Du och jag pratar med desse enstöringar i stället när vi får chans, alldeles utan uppdrag, bara av medmänsklighet. Då spricker trollen!
Nu fortsätter semestern!
Hej Thorsten och tusen tack för din kommentar.
SvaraRaderaDet är precis detta jag funderar över. Var går gränserna för vår integritet. Jag kan inte heller tänka mig ett angiverisamhälle eller ett "storebror-samhälle", där allt vi säger och gör, registreras. Jag kan inte heller tänka mig ett samhälle där någon övervakar allt jag gör, skriver eller säger.
Däremot eftersöker jag ett samhälle där ingen tillåts vara så mycket utanför att de kan utveckla vanföreställningar. Om alla tog sin nästa på allvar och pratade med dem, då tror jag att vi kommit väldigt långt. Om vi alla förstod att våra liv hänger samman med varandra, då hade vi också tagit ansvar för dem som riskerar att bli "enstöringar". Som du skriver; i solen spricker alla troll.
Mina tankar handlar just om hur vi alla hjälps åt att ta ansvar för varandra, utan att det ska bli ett samhälle som vi inte önskar. Jag har hört kommentarer som; "I ett öppet samhälle, så är händelser som den i Oslo och på Utöya, sådant som vi får räkna med". Jag vill att det ska finnas ett alternativ som innehåller ett "både och", i stället för ett "antingen eller".
Jag tänker också på hur det är självklart för oss att avstå från alkohol när vi umgås med alkoholister. Kan vi tänka oss att avstå från något för att även människor som gärningsmannen, ska kunna vara en del av samhället?
Kan vi tänka oss att registrera våra IP-adresser?
Kan vi tänka oss att alla vapen ska förvaras på en polisstation och kvitteras ut då de ska användas för övning, jakt eller tävling?
Kan vi tänka oss att köp av stora mängder konstgödsel, kräver ett särskilt tillstånd?
Det finns många fler frågor som jag tror behöver ställas och diskuteras. Kan vi tänka oss att alla frågor kan diskuteras i det öppna, utan att någon riskerar att hamna i ett särskilt fack, eller ges nedvärderande epitet?
Precis som du, så tror jag att vi kommer väldigt långt genom att prata med varandra och ge alla människor möjlighet att vara med i en social gemenskap oavsett vem de är, eller vilka åsikter de har.
Jag tror också att vi alla måste reagera då vi ser människor i vår omgivning som ändrar sitt beteende. Vi måste våga fråga och bry oss, och inte bara säga att det är hans/hennes ensak, vi ska inte lägga oss i.
Jag tror att vi har mycket kvar att fråga och diskutera med anledning av de tragiska händelserna.
Jag önskar dig en fortsatt bra semester.
Med vänliga hälsningar
Krister
Mycket bra resonerat, Krister! Att ammoniumnitratgödsel är så lätt tillgängligt är ett bekymmer. Samtidigt är det den bästa, mest koncentrerade kvävegödseln, svårt att undvara.
SvaraRaderaNu checkar vi snart ut i Ume för att ta oss neråt igen.
Hej igen Thorsten och tack för feedback.
SvaraRaderaVisst är det ett dilemma då något som är bra och som vi behöver, med enkla medel kan omvandlas till något destruktivt och farlig. Alla som gjort militärtjänsten vet hur enkelt det är att tillverka en bomb av konstgödsel.
Kör försiktigt.
Krister
Hej Krister!
SvaraRaderaPå mellanlandning i stan igen efter en härlig Norrlandsvecka, där min dotter för det mesta (övnings)körde bilen med den äran.
Efter att ha sett den Norska folkets och den norska statsledningens, i synnerhet Jens Stoltenbergs, imponerande hållning och agerande vill jag travestera Kennedy och utbrista att det stoltaste en människa kan säga är "Jeg er en Norrman"!
John F Kennedy sade 1963 framför Berlinmuren att de stoltaste en människa kan säga är "Ich bin ein Berliner". Efter det norska folkets och dess ledningens makalöst fantastiska och värdiga sättet att reagera måste man säga i dag att "Jeg er en Norrman" uppfyller detta kriterium numera!
SvaraRaderaMin dotter (övnings)körde försiktigt hem med den äran!
ursäkta dubbelsändning, det blev något strul första gången!
SvaraRaderaHej Thorsten och tack för dina kommentarer.
SvaraRaderaIbland spelar tekniken oss ett spratt...
Härligt att dottern sköter sig på vägarna. Min äldsta ska börja övningsköra efter sommaren.
Jag håller helt med dig om att Stoltenberg, den norska regeringen, norska myndigheter och det norska folket har hanterat vansinnigheterna på ett utomordentligt skickligt sätt.
Just nu så brottas jag med frågan om man kan kalla det ett terrordåd. För mig innebär terrordåd att man har en politisk åsikt som framförs med olagliga och våldsamma metoder. Men hade gärningsmannen någon reell politisk åsikt?
Jag brottas också med hur jag ska svara barn på frågor som:
- Kan det hända här? Varför?
- Om vi ska ha öppenhet och åsiktsfrihet, varför är det då vissa som inte får ha den åsikt de har?
Jag får se om det landar i ett inlägg, eller om jag får återkomma i ärendet.
De flesta norrmän har nog sagt att de är norrmän, med stolthet i rösten, under de senaste åren.
I den betydelse du ger det, så skulle även jag instämma.
Välkommen hem!
Krister
Just nu så brottas jag med frågan om man kan kalla det ett terrordåd. För mig innebär terrordåd att man har en politisk åsikt som framförs med olagliga och våldsamma metoder. Men hade gärningsmannen någon reell politisk åsikt? - Gärningsmannen tror sig i alla fall ha en politisk åsikt och genomförde dådet med den uttalade avsikten att sprida skräck, så definitionen terrordåd uppfylls enligt min uppfattning med råge, kanske t o m brott mot mänskligheten.
SvaraRaderaOch vad barnens frågor anbelangar, de är nog klokare än vi tror och förstår att hemska saker kan hända även här, men med en låg sannolikhet. Och man får ha vilken åsikt som helst, men man får ha en hyfsad ton när man framför den. Åsikter som ej går att framföra i hyfsad ton bör hos personer med minsta gnutta av självinsikt låta varningsklockor ringa, innan man sätter i gång munnen / fingrarna på tangentbordet. Annars behöver de hjälp!
Nu blir det stugan igen!
Hej igen Thorsten och tack för dina ord.
SvaraRaderaJag delar helt din uppfattning att alla får ha en åsikt så länge den framförs med respekt och i hyfsad ton både muntligt och på internet.
Du har nog rätt i att gärningsmannen uppfattar sig ha ett politiskt motiv och att han vidtagit de åtgärder han anser sig "ha rätt till", för att framföra sina åsikter. Vad jag funderar över är om hans åsikter verkligen kan kallas politiska? Visst ville han sprida skräck, men är det ett politiskt mål?
Jag har inte svar på mina frågor och förväntar mig inte att någon annan ska ha det heller. Jag undrar bara om det är så att vi gör gärningsmannen en tjänst genom att kalla honom för en politisk terrorist. Jag vill hellre kalla honom våldsverkare och din definition av hans brott, som brott mot mänskligheten, tycker jag bättre motsvarar vad han gjort sig skyldig till.
Barnens frågor är så knivskarpa att jag har svårt att svara på deras följdfrågor. När jag säger att det är väldigt liten risk att det skulle hända här, så frågar de varför vi inte förhindrar det. Direkt är man inne i ett resonemang om vårt samhälle, demokrati och öppenhet.
Hur vi än vrider och vänder på det så är det fortfarande många frågor att fundera över och vi kommer att sakna svar för lång tid framöver.
Ha det skönt i stugan och ha en fortsatt skön semester.
Krister